En ny indikator för uppföljning av osteoporospatienter med frakturer föreslogs i Läkartidningen 8/2016 [1]. Vi har tillsammans med kollegor försökt förstå vad man egentligen menar, men varken förstått exakt hur indikatorn ser ut eller på vilket sätt den skulle ändra vårt sätt att bedöma behandlingseffekter. Vi blir inte ens riktigt klara på om författarna tycker att det föreligger över- eller underbehandling av patienter med genomgången osteoporosfraktur på grund av en olämplig indikator. Det faktum att man tycks vilja identifiera fler patienter talar för det senare, men i ett nyligen utgivet regionalt vårdprogram för Stockholms läns landsting (SLL) [2] ges inga förslag på organiserat omhändertagande av frakturpatienter enligt de riktlinjer som Socialstyrelsen gett ut [3].

»Frakturkedjor« för att identifiera patienter med ökad risk, som man nu bygger upp i andra landsting, lyser i SLL:s regionala vårdprogram helt med sin frånvaro. Enligt detta vårdprogram ska allt förbli som förut, nämligen ortopederna ska (när de kommer ihåg det) remittera frakturpatienten till en primärvård som inte fått några ytterligare resurser eller fortbildning för att ta hand om denna patientgrupp.

Någon strategi för att fånga upp frakturpatienterna föreslås inte, trots att det är väl visat att ett koordinatorbaserat system kan öka andelen frakturpatienter som får behandling markant. Avsaknaden av effekt av sedvanlig remittering från akutmottagningar och vårdavdelningar är känd sedan tidigare.

Det spelar ingen roll vilka indikatorer man har om det inte görs någon satsning för att förbättra osteoporosvården. Förlorarna blir till slut patienterna, som riskerar att få onödiga frakturer på grund av bristande omhändertagande.