Medicinsk etik är en viktig del av utbildningen av läkare och annan personal inom hälso- och sjukvården [1]. Det finns en mängd etiska frågor som rör allt ifrån abort och eutanasi till mindre dramatiska, men likväl viktiga vardagsfrågor, som när man får eller inte får ta prov på patienter mot deras vilja (exempelvis barn) eller huruvida det är rätt eller inte att mata senildementa som inte vill äta [2]. Även om den mesta etikundervisningen äger rum »vid sängkanten« i konkreta situationer behövs föreläsningar, diskussioner och fallbeskrivningar.

Medicinsk etik har vuxit till ett ämne med företrädare vid olika lärosäten. Sjukhusen har skaffat sig etiska råd som förväntas ge synpunkter på svåra etiska dilemman. Etikprövningsnämnder bedömer forskningsprojekt innan de får genomföras, och forskningsetik är en obligatorisk del av forskarutbildningen. Helsingforsdeklarationen, med regler om informerat samtycke, är en grundbult som dock förbigicks i Macchiarinis experiment på människor.

Inga nämnder, råd eller professorer i medicinsk etik fråntar den enskilde läkaren/forskaren ansvar och skyldighet att ta ställning, men man bör kunna förvänta sig, eller rentav kräva, att personer med särskild kompetens i medicinsk etik känner ansvar för att deras område inte hamnar i förfall. När man ser hur Macchiariniskandalen på Karolinska institutet (KI) respektive Karolinska sjukhuset (KS) utvecklats undrar man vilket ansvar etikerna tagit?

Det som pågick i Macchiariniskandalen kan förmodas ha varit okänt för de flesta även på KI/KS, inklusive deras etiker, fram till dess att tre anställda läkare i juni 2014 avgav en rapport där de avslöjade missförhållandena. Redan då borde etiker ha reagerat, men vem försvarade anmälarna som möttes av motangrepp och hot?  

KI:s etikråd frikände enligt uppgift Paolo Macchiarini våren 2015. När sedan den externe utredaren Bengt Gerdin överlämnade sin rapport i maj samma år fanns all anledning att stå upp för etiken, emot forskningsfusk och mot att patienter utsatts för livsfarliga och till slut dödande experiment. Vilka professionella etiker protesterade när KI:s ledning sopade Bengt Gerdins utredning under mattan?

Kanske kan proffs inom medicinsk etik bli direkt farliga om de invaggar sin medicinska omgivning i falsk trygghet? Om en smittsam hjärnhinneinflammation hotar sprida sig förväntar sig alla att infektionsläkare och smittskyddsläkare slår larm. Om brist på etik leder till katastrof för forskningen och sjukvården [3] med dödsfall som följd, duger det inte att teoretiskt filosofera. Då förväntar man sig att professorer i medicinsk etik slår larm!   

De medicinska fakulteterna behöver fundera igenom vilka krav man bör kunna ställa på professionella medicinetiker.

Johnny Ludvigsson var under många år ansvarig för medicinsk etik på läkarutbildningen vid Linköpings universitet. Han var också ansvarig för Etiskt Forum i Linköping i 25 år och är medlem i etikprövningsnämnden vid medicinska fakulteten i Linköping sedan drygt 30 år.