Det senaste decenniet har det framkommit att unga kvinnor oftare utsätts för psykiatrisk tvångsvård och tvångsåtgärder [1, 2]. Radioprogrammet »Kaliber« skildrade i november 2015 16-åriga Amandas tragiska öde [3]. Hon hade ett självskadebeteende och hade under ett års tid bälteslagts, avskiljts och tvångsmedicinerats extensivt. Vården hade varit inadekvat. Kanske bidrog detta till att hon i juni 2015 tog sitt liv.

Socialstyrelsen publicerade i februari 2016 ny statistik om förekomsten av psykiatrisk tvångsvård [4]. Helt ny är redovisningen av tvångsåtgärder. Statistiken lider av underrapportering, och myndigheten menar att det trots stigande siffror inte går att dra slutsatsen att det skett en reell ökning. Men bortfallet är troligen jämnt fördelat, så könsfördelningen stämmer sannolikt. Enligt siffrorna är två av tre som tvångsvårdas på BUP flickor. Inom vuxenpsykiatrin är könsfördelningen jämn.

För tre av de mest integritetskränkande tvångsåtgärderna – bältesläggning, avskiljning och tvångsmedicinering – är könsskillnaderna betydligt större, särskilt för barnen på BUP. Skillnaden har dessutom ökat mellan 2011 och 2014, då 90 procent av dem som utsattes var flickor. För bältesläggning, den kanske mest integritetskränkande åtgärden, var siffran 92 procent.

Inom vuxenpsykiatrin är könsskillnaden mindre, men påtaglig för de yngsta patienterna. Till exempel sker bältesläggning i gruppen 18 till 34 år i två fall av tre på kvinnor.   

Åren 2010–2014 genomförde Sveriges Kommuner och landsting (SKL) projektet »Bättre vård mindre tvång«. Många enheter minskade användningen av tvångsåtgärder med hälften eller ännu mer [5, 6]. Men Socialstyrelsens statistik visar alltså att det fortfarande är en klart ojämlik vård vid användning av tvångsåtgärder. SKL:s projekt verkar inte ha påverkat detta, tvärtom tycks den sneda könsfördelningen ha ökat från 2011 till 2014. Det är särskilt illavarslande med den påtagliga diskrepansen för barn. Det är oacceptabelt att nio av tio som utsätts för de mest integritetskränkande tvångsåtgärderna är flickor.  

Varför tvångsvårdas betydligt fler flickor än pojkar? Varför utsätts flickor och unga kvinnor för klart fler tvångsåtgärder än pojkar och unga män? Tvångsåtgärder ska bara användas om det är akut risk för att patienten skadar sig själv eller andra, till exempel om det befaras att hen ska ta sitt eller någon annans liv. Men denna risk är inte högre för flickor och kvinnor, utan för pojkar och män. Män har de senaste åren stått för 70 procent av fullbordade suicid [7] och 87 procent av alla misshandelsfall [8].

En avsevärd andel av kvinnor utsatta för tvångsåtgärder, framför allt bältesläggning, har precis som Amanda självskadebeteende som huvudproblematik [1-3]. Exakt hur många de är framgår tyvärr inte av Socialstyrelsens siffror, då tvångsåtgärderna inte är fördelade på diagnoser.

Dessa patienter skadar sig inte för att de vill dö, utan för att lindra sin ångest. Bältesläggning är oftast kontraindicerad, för det är också en destruktiv och temporär lösning som riskerar att öka självskadandet. Förutom att det tillfälligt lindrar ångesten så får patienten, som egentligen söker trygghet och närhet, en viss uppmärksamhet. Det lindrar också för stunden, men påverkar inte grundproblematiken. Efter bältesläggningen känner sig patienten ofta ännu mer övergiven och misslyckad [9].

Sedan ett tiotal år finns inom såväl BUP som vuxenpsykiatrin effektiv och evidensbaserad behandling för patienter med självskadebeteende. De behandlas i öppenvård med DBT (Dialektisk beteendeterapi) eller MBT (mentaliseringsbaserad terapi) [9]. Självskadebeteendet upphör ofta inom några månader.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.