Bengt Järhult och vi verkar överens om ett av målen för utredningen – att rejält stärka primärvården. Massor av försök med denna inriktning har gjorts genom åren, men föga har hänt. Vi är inte så naiva att vi tror att allt fixar sig om man ändrar i lagstiftningen, men vi tror att man måste börja där.
Det är till exempel viktigt att i lagstiftningen definiera var tyngdpunkten och grunden i sjukvårdssystemet ligger och komma bort från fixeringen till sjukhusen som centrum i systemet. Det är en början, och sedan krävs som Bengt Järhult skriver att huvudmännen följer efter med konkreta satsningar. Statliga pengar är vi dock tveksamma till. Det har försökts tidigare utan effekt.
Bengt Järhult tycks förorda ett mer repressivt system. Landstingen ska straffas. Vi anser att repressivitet och hårdhandskar sällan är framgångsrikt– vi riskerar konfrontation och att ställa sjukhusen mot primärvården.
Sedan menar vi också, vilket framkommer i andra delar av betänkandet, att den omfattande »kontrollverksamhet« som drabbat delar av hälso- och sjukvården inte per automatik leder till bättre eller effektivare verksamhet. Tvärtom verkar en stor och ambitiös kontrollapparat leda till mer administration och att en »rädslans kultur« breder ut sig.
Möjligheten till förändring ligger i att alla samverkar kring en stärkt primärvård. Sjukhusen tjänar också på detta. Till exempel ligger lösningen på sjukhusens beläggningsproblem till viss del i en stärkt primärvård.
När utredningen lägger skarpa förslag, vilket är fallet kring vården av de mest sjuka äldre eller remisstvång till sjukhusens akutmottagningar, är Bengt Järhult ändå inte nöjd. Han anser att utredningen föreslagit en splittring av primärvården. Det är en missuppfattning.
Vi har föreslagit att primärvården för en liten del av befolkningen, de mest sjuka äldre, ska resursplaneras gemensamt mellan kommun och landsting samt utföras tillsammans med kommunens vård och omsorg. Vi har inte talat om en viss typ av organisation, och de goda exempel som finns fokuserar inte på organisationen. Det handlar om ett annat sätt att arbeta och planera för ett litet antal patienter som tar en stor del av resurserna i anspråk.
Givetvis kommer vårdcentralerna, liksom de enskilda medarbetarna på dessa, att som i dag ta hand om alla typer av patienter. När det gäller remisstvånget förutsätter detta givetvis tillräckliga resurser som inte kan tas från verksamheten dagtid. Remisstvånget är ett skarpt förslag ämnat att sätta press på huvudmännen.
Att förändra svensk hälso- och sjukvård mot framtiden kräver kraftsamling. Det finns inga »quick fixes« eller enkla lösningar.
Läs mer:
Utredningen »Effektiv vård« saknar skärpa i förslagen
