Illustration: Colourbox

Jag var ute och gick med barnbarnet, 4 år. Vi passerade ett hus där man höll på att bygga om. Då kom kommentaren: »Varför håller dom på och bygger och bygger och bygger hela tiden?«

Ja, vad svarar man på det? Jag har själv haft samma funderingar.

I Göteborgs-Posten har man kunnat läsa att Västra Götalandsregionen ska bygga ett nytt kontorshus centralt i Göteborg, kostnad 900 miljoner. Sahlgrenska ska byggas ut för miljardbelopp, och enligt Borås Tidning ska Borås lasarett/SÄS få en ny psykiatriklinik för 700 miljoner. Nya Karolinska i Stockholm inte att förglömma. Så kan man fortsätta. 

Jag har givetvis inget emot nya hus och fina lokaler, så vad är problemet?

Gamla argument har jag hört flera gånger. Det gäller att hålla det offentliga byggandet igång, och det är ändå olika pengapåsar. Men i min tankevärld uppstår en störning, när jag noterar alla besparingar som görs i själva verksamheten.

Var på ett möte då jag var företagsläkare. Med var också en ekonom som menade att den största kostnaden i vården är personalen. Jag svarade att personalen är den största tillgången och fick en blick av ekonomen, men personalchefen höll med mig.

När man så läser om anställda som gråter i kafferummet, distriktsläkare som inte orkar, psykiatrer och psykologer som inte finns, 90-åringar som skickas hem mitt i natten och ambulanser som dröjer, då funderar jag.

Varför ska Sverige ha lägst antal sängplatser i västvärlden? Varför räknas en sköterska som har jobbat i två år som »gammal« på kliniken? Varför slutar folk eller sjukskriver sig? Ska man vänta tio timmar på akuten? Ja, listan kan fortsätta.

Det kanske inte hjälper att jobba smartare. För mig verkar det vara en obalans mellan allt byggande och satsningar på själva verksamheten. Någon måste ju ändå bota, lindra eller trösta.