Även om de flesta ser på Göran Stiernstedts analys [1] med respekt borde tidigare så kallade satsningar på primärvården som runnit ut i sanden leda till krav på stenhård statlig styrning. Detta för att ändra den kostsamma, farliga, sjukdomsframkallande, ojämlikhetsskapande vårdstruktur där Sverige har maximal läkartäthet på sjukhusen men nästan den sämsta i primärvården bland europeiska länder.

Utredarens lama rekommendationer om läkaromfördelning och hans ogenomtänkta förslag att splittra vårdcentralerna med en särskild äldreorganisation förändrar föga.

Allmänmedicinens bärkraft i framtiden är inte bara allmänläkarnas partsintresse. Redan i dag imploderar sjukhusen i brist på allmänmedicinskt kunnande och samverkan med distriktsläkarna. Subspecialiseringen och oförmågan i systemet att hjälpa de multisjuka och de många med komplexa kroppsliga yttringar, ofta med psykosocial bakgrund, har blivit så stor att sjukhusen är en patientsäkerhetsrisk. Kanske den största av alla.

Sjukhusen fungerar väl vid avgränsade diagnoser. Men så fort patienten inte passar in i bilden vill subspecialisten inte ta ansvar, utom genom att med dyra och avancerade utredningar utesluta specialitetens ovanligheter. Annars är det någon annans bord. Patienten skickas ofta hem stigmatiserad och mer trasig än före besöket, eller hamnar i en kostsam remisskarusell inom sjukhuset. Vårdkvaliteten är usel men fångas inte i kvalitetsregister. 

Så här kan det inte fortsätta. Görs inget drastiskt kommer vi att ha 11 procent färre allmänläkare 2025 men fler sjukhusläkare (exempelvis 130 procent fler inom internmedicin [2]). En närliggande risk är att landstingen tycker att utredarens idéer om primärvård dygnet runt är bra, och snabbt ska avlasta akutmottagningar. Då kommer dagverksamheten ytterligare att försvagas – katastrofalt för kontinuiteten och de kroniskt sjuka.

Göran Stiernstedt tycker att han ger skarpa förslag med ändringar i lagstiftningen, men jag ser inte skärpan. Landstingen måste utmanas med preciserade förslag om resursomfördelning och dimensionering, och de som inte uppfyller nationella krav trots statliga bidrag måste straffas. Exempel:

Patienterna har sedan 35 år rätt till en fast läkare i primärvården. Landstingen bryter oblygt mot denna lag. Fastställ hur många som önskar fast läkare och erbjud statliga pengar för måluppfyllelse eller sanktioner för de landsting som inte följer lagen.

Kontinuitet är en av de främsta kvalitetsfaktorerna, och många vårdcentraler får bonus vid måluppfyllelse. Men inte ens den bästa lokala organisation kan klara målen med hyrläkare, vakanser eller allmänläkarbrist. Det är landstingsledningarna som ska tvingas dimensionera och organisera vården så att kontinuitetsmål uppfylls. Använd statlig belöning/bestraffning.

Förslaget att ST-läkare i subspecialiteter ska ha en period allmänmedicinsk praktik är bra. Det underlättar framtida samverkan och leder till kunskap om primärvårdens möjligheter före och efter en sjukhusvistelse. Men staten måste bidra till ST-block i allmänmedicin så att landstingen uppfyller behovet. Dess ledningar klarar inte prioriteringen av ekonomiska och andra skäl, bland annat påtryckningar från starka sjukhusdiscipliner. Staten kan mycket väl gå in i kommuners drift och främja mål utifrån nationella värderingar. Så görs nu med finansieringen av förstelärare.

Förutom landstingens ST-block, som knappast täcker vakanser och pensioneringar, behövs 5 000 ST-block i allmänmedicin för att Sverige ska få en primärvård av europeiska mått. Det kostar kanske 5 miljarder. Vad är det i jämförelse med redan beslutade 10 miljarder till kommunerna eller bankernas vinster på 100 miljarder årligen?

Jag tror svenska folket gärna ser 5 miljarders beskattning av bankväsendet för att alla medborgare ska få sin egen, nära, personliga läkare som tar ett helhetsansvar.

Läs repliken:
Att förändra mot framtiden kräver kraftsamling

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.