Medicinsk behandling utgår – för att vara försvarbar – från en känd och accepterad modell av den biologiska kroppen och dess organ/organsystem. Kända och accepterade funktionsnedsättningar och/eller strukturella sjukliga avvikelser kräver medicinska behandlingsåtgärder som syftar till att bevara eller förbättra funktion och struktur.

Jakob Classon och Gunilla Brodda Jansen redovisar i Läkartidningen [1] från sin mottagning att patienter med långvarig smärta i genomsnitt skattade sin utmattning till 5,10 (av 7 möjliga) på utmattningsformuläret SMBM, medan det genomsnittliga värdet för patienter med utmattningssyndrom var 5,36.

Författarnas slutsats är att det inte var någon större skillnad mellan de båda patientkategoriernas självrapporterade utmattning, och de pläderar för att modern smärtrehabilitering bör innefatta insatser för psykisk ohälsa och stress.

Kan gemensamma drag finnas även för andra diagnoser? Och vad är det i så fall som är det gemensamma?

Som läkare är det obekvämt att vara hänvisad till ofullständiga symtom- och syndromdiagnoser i mötet med patienter. Det kan gälla vid exempelvis colon irritabile, fibromyalgi, bildskärmssjuka, elallergi, utmattningssyndrom, kroniskt smärtsyndrom och somatoformt smärtsyndrom. Men varför har det medicinska kunskapskollektivet svårt att uppmärksamma och namnge det organsystem vars funktion är nedsatt?

Nyckelbegreppet är den patologiska stressreaktionens biologi (autonom dysfunktion). Vid belastning utanför systemets hanterbarhetsgränser blir reaktionen dysfunktionell. Kliniskt manifesteras detta som en kaskad av störande kroppsliga, mentala och psykiska förnimmelser. En patologisk funktionsnedsättning i det autonoma nervsystemet har förankring i kända fakta, teorier och modeller och är ett patofysiologiskt fenomen som det är medicinens uppgift och ansvar att bedöma, dokumentera och förhålla sig till [2-9]. Diagnostiskt bör det förtydligas så att det får ett begripligt förklaringsvärde i kontakten med patienter och samhället, men även inom det medicinska tankesättet.

Patienten bör få begriplig information som grund för åtgärder och anpassning i sin livssituation, och läkaren bör få saklig grund att förhålla sig till patienten, relevanta behandlingsinsatser samt försäkringsmedicinska intyg och utlåtanden.