»Tycker du att detta är jobbigt? Då kanske du ska fundera på om läkaryrket är något för dig.« Orden uttalades av en handledare under kursen i konsultationskunskap på termin 5, som omfattar läkarutbildningens första klinikplacering – i mitt fall geriatriken och de sköra, oändligt tålmodiga patienter som låg där.

Efter sommarjobb i hemtjänst och assistans kände jag mig hemma i vården. Jag tycker om mötet med människor och hade detta i åtanke då jag valde utbildning. Att behöva kräva något i mötet var däremot en ny och oväntat jobbig situation.

Den lilla dam med hjärtsvikt jag tilldelats sa snällt ja till allt, svarade på mina frågor trots att de redan var besvarade, viftade tålmodigt med armar och ben trots att hennes åkomma inte var neurologisk och sa vänligt att jag skulle ta min tid trots att hon knappt orkade sitta upp i sängen.

Att som student använda patienter för sitt eget lärande är en förutsättning för att bli van och kompetent i den kliniska vardagen. Men att anse sig ha »rättigheter« där har varit otroligt svårt.

Även om jag ofta fått höra att man kan bidra som kandidat, framför allt som den som lyssnar när ordinarie personal inte hinner, kan man sällan erbjuda patienter kontinuitet eller lindring av deras oro. I stället måste man be att få sitta med vid känsliga samtal, öva undersökningsteknik och eventuellt göra fel, och ta mer tid i anspråk än ordinarie läkare.

Detta var vad jag syftade på som jobbigt när vi i grupp utvärderade konsultationskursens första klinikdag, och således det som ansågs vara en så pass stor svaghet att jag ombads att överväga mitt yrkesval. Jag fick höra att man som läkare måste kunna »peka med hela handen«, och att man ständigt måste använda sina armbågar för att få tillgång till och visa att man förtjänar sin plats som kandidat.

Eftersom min önskan är att inte använda armbågarna, inte peka utan lyssna in, och att vara kompetent och professionell utan samtidig maktpositionering har »hela handen-inställningen« varit svår att förlika sig med.

Till skillnad från tydligheten i att det finns olika sätt att ta en blodgas har det sällan berörts att det finns olika sätt att vara läkare på. Men som student och ung läkare behöver man stöd i att hantera allt man upplever i mötet med patienter och hur man ska förhålla sig i relation till kollegor och sin egen personlighet. Man behöver få möjlighet till reflektion i ett öppet klimat. 

Under min studietid har det funnits sällsynta, makalösa handledare som öppnat för reflektion, frågat hur vi mått, tänkt bortom teori och praktik och varit exempel på att det finns olika sätt att ta sig an sin läkarroll. I avsaknad av en sådan kontext riskerar man att bli oerhört ensam i sin yrkesorientering när läkarprogrammet (som under min studietid) inte erbjuder ett enda forum för diskussion om mjuka värden.

Det går att vara både professionell och känslig, att besitta kompetens och tydlighet utan att använda armbågarna. Man måste även få tycka att moment där man känner sig krävande eller otillräcklig är jobbiga, utan att behöva ifrågasätta sitt yrkesval. För att möjliggöra detta krävs dock en öppen diskussion under utbildningen, och i den kliniska vardagen, om självklara och viktiga värden inom läkarkåren som mångsidighet och ömsesidig respekt.