Jan Halldin skriver i Läkartidningen den 17 juni om det som han beskriver som en allvarlig krissituation i den svenska hälso- och sjukvården. Vården i Sverige är på många sätt och inom många områden i världsklass. Men jag håller med om att det också finns stora utmaningar och inte minst stora ojämlikheter i hälsa och vård. För att lösa dessa krävs insatser hos landstingen men också att staten tar ett större och tydligare ansvar.

Många av de utmaningar som finns inom hälso- och sjukvården lämnade den tidigare moderatledda regeringen åt sitt öde, och utvecklingen har på flera områden gått åt fel håll. Den borgerliga devisen var att privatiseringar skulle lösa vårdens problem – det har de inte gjort. Det syns inte minst, som Jan Halldin påpekar, i den borgerliga experimentverkstaden i Stockholms läns landsting.

Sedan jag tillträdde har jag besökt Sveriges alla landsting och haft en rad dialoger med professionen, med landstingspolitiker och med vårdföretagare. Jag har påbörjat ett arbete och en omställning av politiken för att nå målet om en jämlik hälso- och sjukvård i världsklass.

I grunden handlar det om att prioritera satsningar på välfärden framför skattesänkningar. Regeringen kommer att satsa 10 miljarder kronor per år i statsbidrag till landsting och kommuner. Vi gör också olika satsningar på kvinnors hälsa och förlossningsvård som totalt uppgår till cirka 3 miljarder kronor fram till 2019.

Det behövs också en kulturförändring i vården med fokus på patienten i centrum. Vi har påbörjat detta arbete bland annat med satsningen på att förbättra vården för personer med kroniska sjukdomar. En vård som är anpassad efter dem med störst behov kommer också att ge en bättre vård till andra patienter.

Vi säger också nej till privatiseringar som universallösning på vårdens problem. Vård ska ges efter behov, och det är oacceptabelt att privata sjukvårdsförsäkringar kan ge gräddfiler inom den offentligfinansierade vården.

Bakom många andra problem i vården finns problem med kompetensförsörjningen. Det handlar om vårdens möjlighet att utbilda, rekrytera och behålla medarbetare med rätt kompetens. Det handlar också om hur medarbetarnas tid används. Vi har infört en professionsmiljard, som årligen går till att stödja landstingens arbete med kompetensförsörjning. Jag har också initierat en dialog med parterna inom vården. Det har resulterat i ett flertal olika myndighetsuppdrag, och här ser jag att det behövs en nationell samordning även i fortsättningen.

En jämlik hälso- och sjukvård i världsklass kommer inte att skapas av sig själv. Den kommer inte att skapas enbart genom insatser hos landstingen och inte heller genom en förstatligad vård. Jan Halldin föreslår i sitt inlägg en nationell kriskommission rörande sjukvården. Jag ser inte att det behövs en statlig kriskommission, men det behövs ett omställningsarbete som leds av staten. Ett sådant arbete har jag påbörjat. I grunden måste statens och landstingens insatser komplettera varandra och dra åt samma håll. Det är vägen framåt för att utveckla vården och stärka den svenska modellen.