I dag är ca 60 procent av de årligt utfärdade läkarlegitimationerna i Sverige utfärdade till läkare utbildade utomlands [1]. Detta är en trend som hållit i sig över ett årtionde och man skulle kunna säga att Sverige numera outsourcar sin läkarutbildning. Utlandsutbildade läkare innebär troligen en nettotillförsel av kompetens. De är också en del av det mångkulturella samhälle som majoriteten av de svenska invånarna är positiva till. För invånare med utländsk bakgrund kan det kännas tryggt med möjlighet att träffa en läkare med liknande bakgrund avseende såväl språkmässig som kulturell bakgrund.

Det finns dock två problem som Sveriges nuvarande läkarförsörjning för med sig.

Trots en mångkulturell befolkning har den stora majoriteten patienter svenska som modersmål. Under läkarutbildningen i Sverige träffar man som student på läkare, i alla de olika karriärnivåerna, som trots garanterat goda teoretiska och kliniska kunskaper brister i sin patientkontakt. För trots medicinska kunskaper är det svårt att förmedla diagnostiska fynd, behandlingsalternativ, läkemedelsordinationer med mera utan adekvata språkkunskaper. Mitt emot läkaren sitter då inte sällan en osäker och frågande, ofta äldre patient som vänder huvudet mot underläkaren eller läkarstudenten om sådan finns närvarande. Det här är en »lose-lose«-situation där också läkaren hamnar i en negativ och svår roll, dels inför patienten, dels inför dem som eventuellt handleds av läkaren. Förutom det minskade förtroende patienten kan uppleva är det en patientsäkerhetsrisk om bristande språkkunskaper leder till missuppfattningar kring läkemedelsordinationer eller till att patienten fattar beslut om behandlingsalternativ på felaktiga grunder. Av samma anledningar finns en risk för ökad vårdkonsumtion med negativ samhällsekonomisk följd.

Utöver språkkunskaper är det ytterligare ett problem avseende patientkontakten som patienter, svenskutbildade läkare och utlandsutbildade läkare själva ibland upptäcker. Detta handlar om den pedagogiska delen i en patientkontakt. Sveriges läkarutbildning har till skillnad mot läkarutbildning i många andra länder, till exempel flertalet östeuropeiska länder dit många svenskar tar sig för läkarstudier, ett större fokus på klinisk kunskap och rollen som en pedagogisk och patientcentrerad läkare. I flertalet andra länder tycks det än i dag råda en läkarkultur som präglas av en mer auktoritär och prestigefull anda där större fokus ligger på läkarens kunskapsövertag och rätt att bestämma än arbetet för ökat förtroende och ordinationsföljsamhet (compliance) hos patienten.

Sverige är förstås inte unikt när det gäller en stor andel utlandsutbildade i sin läkarkår. Men jämfört med till exempel Storbritannien och USA är dock svenskan betydligt mer unik än engelskan, vilket ställer högre krav på dem som planerar att arbeta här. Det innebär också att större resurser måste användas och erbjudas för att garantera att utlandsutbildade läkare når de högt ställda språkmässiga krav vi bör ha. Likaså måste det finnas möjlighet för läkare utbildade i andra länder att ta till sig de värden och patientcentrerade förhållningssätt som i dag utgör den svenska sjukvården. Det handlar även här om att ställa höga krav och att i början av dessa läkares svenska karriär erbjuda medel för att nå dessa krav. Gör man detta får man troligen en sjukvård med högre förtroende, ökat samarbete, ökad patientsäkerhet och minskad vårdkonsumtion.