Efter en lovande start med löften om »medicin och humaniora« hade vi gott hopp om att läkarutbildningen vid Lunds universitet befann sig i skärningspunkten mellan det samhälleliga och det naturvetenskapliga. Efter tio terminer utan andra socialmedicinska nedslag än upprepade konstateranden att ett antal sjukdomar är mer prevalenta bland socioekonomiskt utsatta gladdes vi åt att se »individ och samhälle« som avslutande kurs på termin 11. Det svåraste många av oss stött på under den kliniska delen av utbildningen var just handläggandet av sjukdomar hos människor som saknar de materiella och sociala tillgångar som ofta krävs för tillfrisknande.

Våra förhoppningar kom på skam. De samhälleliga perspektiven representerades av försäkringsmedicinarnas misstänkliggöranden av sjuka, rättsmedicinens mördade kroppar och arbets- och miljömedicin där fokus låg på mekaniska, kemiska och biologiska riskfaktorer i arbetet. En föreläsning där Karaseks krav–kontrollmodell nämndes var det enda socialmedicinska inslaget.

Socialmedicinen förklarar hälsans och sjukdomarnas socialt betingade fördelning i samhället. Att vi har fått lära oss att hjärtinfarkt och KOL är vanligare inom arbetarklassen, och att kroniska smärttillstånd är vanligare bland kvinnor hjälper oss inte att förstå de sociologiska mekanismerna bakom detta. Denna ytliga epidemiologi riskerar att leda till ett individfokuserat stigmatiserande – fattiga är sjukare för att de inte klarar av att ta hand om sig själva. Läkare måste förstå hur fattigdom, rasism och patriarkat skapar ohälsa för att kunna förebygga och förstå sjukdom hos utsatta människor.

Det finns starka intressen för att läkare ska nöja sig med en biologisk förståelse av ohälsa. Läkemedelsföretag kan inte tjäna pengar på att läkare verkar för en politik som utjämnar klassklyftor. Företagens vinster bör tvärtom tas i anspråk för nödvändiga reformer. Att påtala de sociala, undvikbara orsakerna till en stor del av den sjuklighet som finns i samhället är politiskt obekvämt, då det innebär att peka på politikens och politikernas misslyckande. Universitet som gör anspråk på att vara ett forum för oberoende kunskap och kritisk analys bör ha det modet.

Inom samhällsvetenskaperna växer kunskapen om hur olika strukturer i samhället samverkar. Medicinare behöver denna kunskap för att förstå hur samhället måste förändras utifrån ett folkhälsoperspektiv. Vi är beroende av socialmedicinska teorier för att korrekt bedöma, bemöta och behandla enskilda patienter.

Med en strikt biomedicinsk syn på hälsa sker en ineffektiv handläggning av patienter med socialmedicinsk problematik. Detta drabbar i första hand patienterna och leder till ojämlik vård, men det skapar även en stor frustration inom läkarkåren då vi kommer att uppleva en brist på kompetens som är alltför förutsägbar.