Krig och katastrofer gynnar spridningen av tuberkulos. Människor med nedsatt immunförsvar på grund av undernäring och stress, och som lever i fattiga och överbefolkade hushåll utan tillgång till fungerande sjukvård, är mer utsatta för smittan än andra.

I Syrien ligger två tredjedelar av sjukhusen i ruiner. Områden som klassas som säkra har fickor av instabilitet, vilket gör det svårt att arbeta i stort sett överallt. Ändå har tuberkulosen kunnat motas. 3 479 nya patienter behandlades år 2015, jämfört med 1 335 under 2013 – en ökning med 150 procent. Diagnos har kunnat ställas i 55 fungerande laboratorier i nio av landets 14 distrikt och behandlingsframgången har legat stabilt på 80 procent genom konflikten.

FN:s utvecklingsprogram, UNDP, har arbetat med att tackla tuberkulos i Syrien sedan 2007 med finansiering från Globala fonden mot aids, tuberkulos och malaria. När kriget bröt ut 2011 blev uppgiften oerhört komplex.

En viktig partner i arbetet är Syriska arabiska röda halvmånen, som når ut även till de mest krigshärjade områdena. Världshälsoorganisationen WHO:s nätverk av sjukvårdspersonal i Syrien används också, liksom lokala hälsospecialister från de sjukhus som fortfarande fungerar. Personalen reser in och ut ur oppositionskontrollerade områden för att nå de hälsocentra som fungerar och leverera medicin till de mest isolerade områdena.

Arbetet har lett fram till tre viktiga lärdomar för hur man kan arbeta effektivt med sjukvård i krisländer.

Den första lärdomen är den oumbärliga roll som mod och innovativt tänkande hos människorna på frontlinjen spelar. I ett land som förlorat 730 hälsoarbetare sedan kriget inleddes lyckas hälsoarbetare och volontärer hålla vården igång trots ett sammanbrutet hälsosystem och hot mot den personliga säkerheten. De navigerar checkpoints och korsar stridslinjer för att ta prov och leverera medicin, och försöker se till att service kan nå ut till alla delar av landet, även de som kontrolleras av IS. Till hjälp är mobilappar som Whatsapp, lokala organisationer och bud, eller så liftar de med humanitära transporter för att nå ut.

Den andra lärdomen är vikten av att internationellt stöd kanaliseras genom det som finns kvar av den lokala hälsovården. Det kan tyckas lättare att sätta upp parallella humanitära strukturer, men sådana snabba lösningar går ut över långsiktigheten hos hälsosystemet i stort. Det här var en smärtsam läxa från kriget i Irak: det är kritiskt att upprätthålla kapaciteten hos institutioner som levererar sociala tjänster i krissituationer och inte nedmontera eller kringgå dem.

Den tredje lärdomen är att internationellt stöd måste nå ut till alla, inte bara till internflyktingar eller de som lämnat landet. I stort sett alla internflyktingar lever i värdsamhällen och informella bostäder, inte i flyktingläger. Flyktingar och boende lever tätt inpå varandra, delar den förhöjda smittorisken och har samma rätt till sjukvård.

De här lärdomarna är viktiga ur ett globalt perspektiv. Vi kan inte bromsa processen. Framstegen som gjorts under brinnande krig är sköra och måste vårdas. De människor som arbetat med att stävja tuberkulosen i Syrien behöver fortsatt stöd och resurser för att kunna göra sina jobb.