Nobelpristagaren i ekonomi Daniel Kahneman har skrivit en bok om hur vi tänker, resonerar och drar slutsatser [1]. Ett budskap är att folk har en benägenhet att dra snabba och generella slutsatser från små urval. Det snabba tänkandet har dominerat handling och debatt efter den så kallade KI-skandalen. Karolinska institutet har kritiserats för sin kultur, elitism och systematiskt åsidosättande av lagar och regler. Li Bennich-Björkman skriver i Svenska Dagbladet [2] att världen skälvde ett par gånger som en följd av skandalen. Faktum är att det handlar om ett rekryteringsärende som var predestinerat att bli en skandal.

Den så kallade Heckscherutredningen beställdes av den numera sparkade styrelsen (konsistoriet) för KI. Uppgiften var att besvara frågor kring ett världsberyktat anställningsärende. Utredningen föreslår »dramatiska ändringar«. Men hur stor är sannolikheten för att det ska uppstå en ny stor skandal? Det beror naturligtvis på sammanhanget. Sannolikheten är dock ganska liten att någon på KI kan bygga upp ett projekt med liknande risker och lika illa dokumenterat.

Forskningen på KI sker i cirka 600 självständiga grupper som leds av professorer, docenter och i en del fall seniora forskare. Ansvaret för forskningen finns i grupperna och ingen annanstans. De är små och lever i hård konkurrens om resurser och om att få fram sina resultat i vetenskapliga tidskrifter. Här gäller »publish or perish«. Det är de som behöver »excellenta« forskare, inte KI. KI har rekryterat uppskattningsvis 500 professorer de senaste 20 åren. Heckscherutredningen gäller en händelse som emanerat från en forskningsgrupp och ett rekryteringsärende – ett väldigt litet urval. Likväl drar man slutsatser som dömer ut hela KI:s system för rekrytering. Detta är faran med att dra generella slutsatser från små urval.

Något som lyfts fram är att KI inte respekterat regler och bestämmelser, och man förväntas inte heller göra det i framtiden. Ingrid Carlberg (i Heckscherutredningen) beskriver dock den kultur jag levt med under 20 år på KI som [3] »en krets synnerligen dugliga personer, som, vad jag kan bedöma, försökt göra sitt bästa …«.

KI:s organisation kan liknas vid en trekant: styrelse och rektor överst, forskningsgrupperna i botten och institutioner där emellan. Forskningsgrupperna är i vissa avseenden beroende av de andra delarna, som dock inte i byråkratisk mening kan styra forskarna. Detta skapar kommunikationsproblem, som man ändå lyckats lösa genom åren. I Macchiariniaffären gick ledningen i en fälla: institutet skulle till varje pris bli »excellent«. Man tog stora risker utan riskanalys och grep snabbt tag i en rekrytering som skulle lyfta KI.

Många frågor måste nu ställas och lösas. För detta krävs tillit, kompetens och utvärdering med stöd i regler och bestämmelser. En öppen, transparent kultur med god kommunikation är mer kreativ, billigare i drift och mer effektiv än en starkt byråkratisk dito.

En klassisk reaktion efter skandaler är »drunken sailor-syndromet«. En sjöman går i land, berusar sig och drar skam över alla. Ingen får gå i land … Macchiariniaffären och Heckscherutredningen kan ge en liknande reaktion. Allt ska kontrolleras, oavsett om det är meningsfullt eller inte. En byråkratisk allkontrollerande organisation kan möjligen få några positiva effekter, men sannolikheten är mycket stor att den medför många oavsiktligt negativa effekter och stora kostnader.

Förhoppningsvis är det inte för sent att ta del av Daniel Kahnemans budskap: dra inte slutsatser alltför hastigt och framför allt inte på basis av minimala urval.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.