Fungerande möten och fungerande kommunikation är avgörande för kvalitet och säkerhet i vården [1]. Vi föreslår därför att mötesdimensionen blir ett obligatoriskt kompetensområde i all utbildning och vård.

Inom läkarutbildningarna ges i dag undervisning och träning i bemötande, svåra samtal, empati, kommunikation, etik och ledarskap endast som »strimmor« [2]. Detta öppnar inte för ett kontinuerligt lärande inom detta för patienterna och vården så fundamentala område. Eftersom kompetens inom mötesdimensionen inte lärs ut och utvärderas parallellt med domänerna diagnostik och behandling begränsas möjligheterna till kvalitet och säkerhet i vården.

Under läkarnas specialisttjänstgöring ingår delmål som behandlar förmågan till empatiskt, patientcentrerat, pedagogiskt och etiskt förhållningssätt [3]. Kraven för att uppnå detta är godkänd tjänstgöring (under handledning) och kurser som täcker målbeskrivningarna för specialiteten på dessa områden [4]. Ett genombrott för mötesperspektivet i vården kräver dock återkommande träning i att möta och inkludera patienten (och närstående) i vårdrelationen. Vi menar att det – inom såväl utbildningarna som verksamheterna – saknas medvetenhet om förutsättningarna för att utveckla färdigheter i samtal och samarbete.

Forskning kring personcentrerad vård har visat att det går att utvärdera och kvalitetssäkra mötesdimensionen, och metoderna kan ge lika objektiva evalueringar som naturvetenskapliga mätmetoder [1, 5-8]. Vidare är uppföljning av sjukvårds- och läkemedelskonsumtion, följsamhet till ordinationer, bibehållna/återvunna funktioner, avvikelser, vårdskador och anmälningar exempel på mätetal som kan följas och sättas i relation till utfall av kommunikations- och samarbetsfärdigheter. Alla dessa parametrar kan utvärderas dels i förhållande till differentierade och återkommande mätningar av patientnöjdhet, dels till arten och graden av handlednings- och utbildningsinsatser.

Självkännedom, kommunikationsförmåga och empati hos behandlaren är avgörande för hur kvalitativt, effektivt och säkert patientens livssammanhang och vårdbehov uttrycks, formuleras och åtgärdas. Det handlar inte bara om att patienten ska bli sedd, känna sig respekterad och lyssnad till: att möta och ta in patienten som person har avgörande betydelse för utfallet av anamnes, diagnostik och behandling. Det bör bli en självklarhet att vårdens medarbetare gemensamt ansvarar för att utveckla den förmågan. Sannolikt skulle då också samarbetet inom och mellan vårdteam påverkas positivt.

Vi föreslår att mötesdimensionen blir ett obligatoriskt kompetensområde inom utbildning, vård och vårdrelaterad forskning och utveckling. Arbetet med personcentrerad vård, patientmedverkan och erfarenhetsbaserad vård där patienters och närståendes erfarenheter tas till vara växer nu på olika håll inom vården [5-10]. Även patienternas strävan efter delaktighet och självbestämmande ökar genom patient- och intresseföreningar. Patientmaktsperspektivet finns även i den nya patientlagen [11].

För en genomgripande och hållbar förändring krävs att alla vårdutbildningar omfattas. Mötesdimensionen har rika akademiska källor att ösa ur inom exempelvis medicinsk psykologi, medicinsk sociologi, omvårdnadskunskap, vetenskaplig psykoterapi och olika former av evidensbaserad personcentrerad vård. Men det behövs också träning, till exempel medsittning, videoinspelning, rollspel, handledning och kamrat- och reflektionsgrupper.

Införandet av mötesdimensionen som nytt kompetensområde blir även startskottet för en intensifierad utveckling av forskning och metoder på området.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Ludmilla Rosengren är grundare av Suicide Zero.