Finn Bengtsson och medförfattare hävdar i en kommentar  [1] till vår artikel i LT med underrubriken »NT-rådet tolkar riksdagens plattform för prioritering« [2] att vi »smygvägen« försöker »konstruera en helt ny plattform«. Det enda exemplet på detta som man tar fram är att vi inte redogjort för den lexikala ordningen i plattformen. Den framgår dock tydligt av vår artikel där vi använder en stor del av utrymmet till att diskutera hur behovs- och solidaritetsprincipen styr (läs: är överordnad) användningen av kostnadseffektivitetsprincipen.

Den strikta lexikaliteten mellan principerna – där kostnadseffektiviteten endast får användas för att jämföra alternativa behandlingar för ett och samma tillstånd – ifrågasätts dock av juridisk expertis [3]. På vilket sätt vi har smugglat in ett nyttotänkande i vår tolkning, och på vilket sätt användningen av QALY är oförenlig med den etiska plattformen, framgår inte av repliken. Dessutom granskar NT-rådet noga även de bakomliggande mått som redovisas i de studier som ligger till grund för våra rekommendationer.

Författarna menar också att NT-rådet inte har mandat att tolka plattformen. Så länge inte riksdag och regering presenterar en officiell tolkning av den etiska plattformen som kan ge vägledning i konkreta prioriteringssituationer är alla som på något sätt gör prioriteringar i vården tvungna att relatera till och tolka plattformen, eftersom den inte är en instruktionsmanual utan just en etisk plattform som i flera stycken innehåller oklarheter och tolkningsutrymme [3, 4].

Detta är inget nytt. Ett stort antal aktörer enades 2007 om en nationell modell för öppna prioriteringar som är en operationalisering av den etiska plattformen och som ytterligare utvecklats inom ramen för Socialstyrelsens nationella riktlinjer [5]. Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets nämnd tolkar plattformen fortlöpande när man stöter på nya utmaningar där den inte ger tydlig vägledning. Det görs i alla regionala prioriteringsarbeten som pågår och NT-rådet gör det i sina rekommendationer om användning av vissa nya läkemedel.

De fyra dimensioner vi beskriver är inga nya principer utan aspekter av behovs- och solidaritetsprincipen (tillståndets svårighetsgrad, tillståndets sällsynthet och effektstorleken) och kostnadseffektivitetsprincipen (underlagets tillförlitlighet), och ett sätt att tydliggöra vilken roll dessa aspekter spelar för den slutliga rekommendationen. Alla dessa dimensioner – förutom sällsynthet – har under lång tid använts i den nationella modell som refererats, och tillägget av »tillståndets sällsynthet« kommer utifrån förslagen i Läkemedels- och apoteksutredningens slutbetänkande [6].

Vi anser att det är rimligt att alla som gör prioriteringar på övergripande nivå i sina beslut öppet redogör för hur man tolkar den etiska plattformen, vilket var vår ambition med artikeln och den policy för betalningsvilja som vi tagit fram. Det hade varit intressant om författarna närmare diskuterat hur plattformens principer kan tolkas när det gäller prioritering av användning av nya läkemedel. Däremot känns det inte meningsfullt att diskutera huruvida plattformen får tolkas och i så fall av vem.