Svensk barnhälsa mår bra, men det finns utmaningar för framtiden, skriver Björn Wettergren och Jonas F Ludvigsson. Foto: Colourbox

Sverige har den lägsta barnadödligheten (åldrarna 0–14 år) i Europa och svensk barnsjukvård har uppmärksammats i artiklar i BMJ och Lancet [1, 2]. I en nyligen publicerad artikel beskriver vi tillsammans med tre kollegor svensk barnsjukvård och bakgrunden till vår ledande position inom barnmedicin [3]. Vi ser dock med oro på den ökande segregationen i samhället samt ökande sjukvårdskostnader där utrymmet för långsiktighet alltmer begränsas.

Viktiga faktorer bakom svensk barnsjukvårds framgång är den långa perioden av fred i landet, att vi lyckats etablera en parlamentarisk demokrati och att vårt rättssystem är motståndskraftigt mot korruption. Sverige var neutralt under de två världskrigen och klarade sig oskatt under andra världskriget med en stark industri. Från 1950-talet fram till 1970-talet expanderade ekonomin och arbetslösheten var låg. Det fanns utrymme för en fri skola för alla, en förskola som nu tar hand om 80 procent av barnen, ett socialförsäkringssystem som uppmuntrar till föräldraledighet och en rättvis och god tillgänglighet till sjukvård oavsett socioekonomisk status. Lägg till detta fri sjukvård och fri tandvård för barn och ungdomar och att vi varit ledande i långsiktiga förebyggande satsningar som vaccinationer, förebyggande av olycksfall och tobaks- och alkoholprevention.

Svensk sjukvård är finansierad via skattsedeln. Barnkliniker finns på såväl läns- som universitetsnivå och håller hög kvalitet vad det gäller slutenvård av nyfödda och äldre barn. På länssjukhusen finns oftast både nyföddhetsavdelning och en avdelning för äldre barn. Subspecialisering finns, men vård av svårt sjuka patienter sköts ofta i tätt samarbete med universitetsklinikerna.

De flesta barn träffar sin läkare inom primärvården. På större orter finns också pediatrisk öppenvård där målsättningen är att ge högkvalitativ vård närmare hemmet och att underlätta samverkan med familjeläkare, skola och socialtjänst.

Unikt i ett internationellt perspektiv är att mödrahälsovården huvudsakligen sköts av barnmorskor och barnhälsovården av barninriktade sjuksköterskor som backas upp av gynekologer respektive distriktsläkare eller barnläkare. Unikt är också att det i varje län finns en central barnhälsovårdsenhet med barnläkare, sjuksköterska och eventuell ytterligare barnkompetens vars roll är utveckling och kvalitetssäkring.

Sammanfattningsvis har vi en hög pediatrisk kompetens inom såväl den slutna som öppna vården och en förebyggande mödrahälsovård och barnhälsovård som är gratis och når alla. Samtidigt finns en rad utmaningar. Ojämlikheten ökar och det finns nu områden där arbetslösheten är mycket hög, medellivslängden 5–10 år lägre än i genomsnittsbefolkningen och där en majoritet av barnen lämnar skolan utan godkända resultat. Barns psykiska hälsa förefaller inte heller ha förbättrats på samma sätt som deras fysiska hälsa, och självmordsfrekvensen bland unga har inte gått ner under de senaste åren.

Angeläget är att vi såväl nationellt som inom landsting och kommuner prioriterar fortsatta evidensbaserade och långsiktiga förebyggande satsningar för att behålla en hög livskvalitet och på sikt minska skenande sjukvårdskostnader.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.