Teorier om motiv, avsikter och reaktioner är viktiga steg till förståelse av hur människans hjärna fungerar. Framsteg inom hjärnforskning och epigenetik gör det snart möjligt att undersöka om teorierna är förankrade i sinnevärlden och har förklarings- och förståelsevärde eller inte [1], samt hur nya kunskaper om oss som människor kan användas för att förstå vad vi klarar av och vilka våra gränser är.

Bristande funktion i arbetslivet placerar en stor del av dagens psykiatri mitt i det samtida effektivitets- och ekonomistyrda samhället. Människor som uppvisar brister i uppmärksamhet, känslostyrd samarbets(o)förmåga, stora anspråk och oförmåga att se sig själva som lagspelare, tvångsmässig långsamhet och bristande begåvning hör till dem som först får den nya diagnosen utmattningssyndrom.

Ytterligare en grupp som riskerar utmattning är de som finner jobbet både roligt och utvecklande, men som i sin framgångssträvan har en okänslighet för egna kroppsliga och själsliga gränser beträffande arbete och återhämtning.

Psykiatrin försöker klara sitt uppdrag att hjälpa, stödja och återföra till hälsa men riskerar att bli en verksamhet som ska kompensera för ofullkomligheter inom arbetsliv och studier, och ibland för ouppnådda personliga ambitioner. Stundtals blir medicinering och samtalsterapi inom vuxenpsykiatrin samt upprepade sjukskrivningar omfattande. Det gäller även när depressionen gått i remission och ångesten är väl kompenserad.

Försäkringskassan hänvisar nu i annonser i medierna till att man »fått i uppdrag av regeringen att minska sjuktalen« [2]. Att skriva sjukintyg har utvecklats till ett av de svåraste momenten i läkekonsten med många kompletteringskrav. Numera finns kurser för hantering av sjukskrivningar enligt statens och Försäkringskassans anvisningar och regler för sjukdoms- och arbetsförmågebedömning.

Allt fler saknar arbetsförmåga trots att de inte har någon sjukdom. Detta poängteras i en läsvärd kommentar i Läkartidningen [3]. Men vad beror de ökade sjuktalen på? Och hur ska minskningen gå till?

Även om vår anpassningsförmåga är ganska stor, och evolutionära förändringar av våra förmågor är att vänta på lång sikt, har vi nu ett samhälle som springer för fort för många, vilket blir ett samhällsproblem för alla. Hur ska vi få tillbaka enklare jobb och acceptans av de gränser vi har?