Jonas Ludvigsson har kommenterat SBU:s rapport om skakvåld [1] i en artikel i Läkartidningen [2]. Inledningsvis måste understrykas att SBU:s rapport naturligtvis inte får tas till intäkt för att avstå från att anmäla misstanke om barnmisshandel! Självklart ska socialtjänstlagens bestämmelser följas, vilket också tydligt framgår av rapporten.

I rapporten finner man också förklaringar till det som Jonas Ludvigsson beskriver som »problematiskt«.

»Begränsat vetenskapligt underlag« innebär att det finns vetenskapligt underlag som visar att skakvåld kan leda till triaden. Däremot är det vetenskapliga underlaget inte särskilt starkt eftersom de flesta studier har utgått från att triaden är ett viktigt kriterium i barnskyddsteamens bedömning, vilket leder till en form av cirkelresonemang. Det finns studier, varav endast två har medelhög kvalitet. Båda har begränsningar, en studie har inte använt den gängse definitionen av triaden [3] och den andra saknar kontrollgrupp [4]. Den samlade bedömningen av att skakvåld kan leda till triaden kan då inte komma fram till någon annan slutsats än att evidensen är »begränsad«.

De starkt försvagande faktorerna är för Adamsbaum et al [4] bland annat att det inte finns någon jämförbar kontrollgrupp som lever upp till den tillförlitliga referens för kontrollfall som fastställts – exempelvis skador genom trafikhändelser. Det är därför inte rimligt att genomföra sådana extrapolationer som Jonas Ludvigsson redovisar för en sannolikhetsberäkning. Ytterligare försvagande faktorer framgår av tabellen på sidan 22–23 i SBU:rapporten [1].

Med tanke på att det enbart finns två studier som har medelhög kvalitet är det enligt SBU:s metodik klart att den diagnostiska träffsäkerheten av triaden är »otillräcklig«.

Av dessa två studier är det enbart kontrollgruppen i Vinchon et al [3] som lever upp till kraven på tillförlitlig referens, nämligen skador genom olyckshändelser bevittnade på offentlig plats. Däremot använde man sig av en helt annan triad än den gängse – frånvaro av yttre våld mot huvudet i stället för hjärnpåverkan. Detta gör att beräkningen av specificitet och positivt prediktivt värde blir helt missvisande, vilket är en starkt försvagande faktor. En försvagande faktor är också att det i skakvåldsgruppen kan ha funnits barn som skakats efter det att barnet fått symtom – i återupplivningssyfte (se tabell sid 22–23 [1]).

SBU har utvärderat det vetenskapliga underlaget på området men har inte utfärdat rekommendationer till vare sig sociala myndigheter eller till hälso- och sjukvården. Det är inte SBU:s uppdrag.

Orosanmälan till sociala myndigheter vid misstanke att barn far illa är lika aktuell och viktig nu som före SBU-rapporten. Men om enbart triaden observeras (det vill säga utan andra tecken/indikationer på våld) kan man inte per automatik likställa detta med att barnet har skakats. På motsvarande sätt kan man naturligtvis inte frikänna från misstanke om barnmisshandel om barnet uppvisar blåmärken men saknar förändringar i hjärnan eller ögonbottnen.