Jan Halldin vill se en blocköverskridande kriskommission i Stockholms läns landsting med hänsyn till det akuta läget på grund av NKS-bygget. Foto: Kristoffer Marchi

Min recension av boken »Sjukt hus« tar upp de finansiella turerna kring Nya Karolinska Solna (NKS) [1, 2]. Här behandlas de sjukvårdsmässiga konsekvenserna, främst risken för att den redan livshotande vårdplatssituationen förvärras och utlöser en ohanterlig vårdkris. Nedanstående fakta är hämtade från boken.

  • Antalet vårdplatser på NKS blir 715 – drygt 180 färre än på dagens Karolinska i Solna.
  • Från senhösten 2017 ska NKS endast ta emot de svåraste fallen på remiss och »blåljuspatienter« i ambulans eller helikopter. 
  • Akutbesöken ska minska från drygt 80 000 om året till cirka 25 000 om några år.  
  • Patienter med »vanliga« sjukdomar ska ut på de andra akutsjukhusen, vars renoveringar och utbyggnader inte är klara förrän tidigast 2019. 

Vart ska de »vanliga patienterna« i behov av akut vård ta vägen innan länets övriga sjukvård står rustad att ta emot dem? 

  • Vårdtiden på NKS beräknas till 3–5 dagar, sedan måste patienten sannolikt tas över av en annan vårdgivare. Hur det ska gå till är oklart.
  • Utbyggnaden av den övriga sjukvården i länet beräknas kosta 33,7 miljarder kronor.
  • Enligt Framtidsplanen för hälso- och sjukvården i Stockholms län ska det tillkomma 850 nya vårdplatser fram till 2024, utöver de på NKS.                                        

Tidningen Sjukhusläkaren fann att vårdplatsbristen under 2013 spelade en avgörande roll för utgången i 17 dödsfall och 9 allvarliga vårdskador [3, 4]. Sedan dess har situationen ytterligare förvärrats, och Sverige ligger sedan flera år tillbaka i bottenskiktet bland OECD-länderna. Orsaken är främst bemanningsproblem på fastställda vårdplatser. Genomsnittligt antal disponibla vårdplatser per tusen invånare visade 2015 en ny lägsta nivå både för riket som helhet och för Stockholms läns landsting [5]. Detta är ovärdigt ett land som varit känt som en stark försvarare av välfärden.           

Vårdplatsbristen slår hårt mot den äldre befolkningen, som ökar i antal och som under sina sista levnadsår ofta har kroniska sammansatta sjukdomstillstånd vilka kräver både akut sjukhusvård och värdig omsorg. 

För en ensamboende åldring kan det kännas ångestfyllt att vårdas i hemmet vid allvarlig sjukdom om de enda dagliga kontakterna består i mobil sjukvårdspersonal och hemtjänst som delar ut matlådor. Om två äldre makar bor tillsammans och den ena blir sjuk ställs det ibland orimliga krav på att den friska – kanske själv skör – ska vårda sin svårt sjuka make/maka i hemmet. 

Att Göran Stiernstedt (f d nationell samordnare för utredningen »Effektiv vård«) och sjukvårdsminister Gabriel Wikström [6, 7] nu föreslår att primärvården förstärks genom att flytta resurser från sjukhusvården är med dagens vårdplatsbrist ohållbart bland annat ur ett patientsäkerhetsperspektiv. Vi måste i stället omgående ge resurser till arbetsmiljöförbättrande åtgärder och höjda sjuksköterskelöner, så att personal stannar kvar i sjukvården. Sannolikt måste dessutom fler slutenvårdsplatser inrättas.

Även om landstingen ansvarar för sjukvården föreslår jag att en nationell blocköverskridande kriskommission snarast tillsätts i vilken vårdprofessionerna ingår. I Stockholms läns landsting bör – med hänsyn till det akuta läget på grund av NKS-bygget – en liknande kriskommission utses.

Marknaden kan inte lösa sjukvårdens problem. Partiideologiska låsningar måste överges till förmån för breda överenskommelser när människors liv och hälsa är i fara. Annars riskerar vi att hamna i en ohanterlig vårdkris.

Jag och många äldre med mig känner stor oro över utvecklingen inom svensk sjukvård.