Varje år dör cirka 90 000 personer i Sverige. 70 000–75 000 av dessa behöver palliativ vård i någon form. Cancersjukdomar är fortfarande den största diagnosgruppen inom den palliativa vården, men det finns även andra patientgrupper med stora behov av den palliativa vårdens förhållningssätt och kompetens.

Patienter med andra kroniska sjukdomar kan komma in en fas då palliativ vård och palliativt förhållningssätt behövs för att ge bästa tänkbara vård. Exempel på sådana sjukdomar är KOL, hjärtsvikt och demens.

Redan 2013 kunde Socialstyrelsen konstatera att den palliativa vården inte var jämlik. För att säkra tillgången till en god palliativ vård tog Socialstyrelsen fram ett nationellt kunskapsstöd [1], som kompletterades med ett nationellt vårdprogram [2].

Det finns rekommendationer i kunskapsstödet som har lett till förbättringar av vården. Ett exempel på detta är trycksår, där vården och omsorgen visar goda resultat både vad gäller förebyggande med tryckutjämnande madrass och att mäta förekomst av trycksår.

Den palliativa vården är dock fortfarande ojämlik och skillnaderna är stora, både i landsting, regioner och kommuner. Det framgår av Socialstyrelsens utvärdering av den palliativa vården som publiceras i dag och som bygger på registerdata från Svenska palliativregistret [3] och enkätundersökningar.

Det är viktigt att landstingen och regionerna samt kommunerna har en gemensam syn på processen för en god palliativ vård och omsorg, eftersom detta underlättar planering och ansvarsfördelning och skapar förutsättningar för god samverkan mellan olika aktörer.

En förutsättning för en god palliativ vård är att personal som arbetar nära patienterna får löpande fortbildning och handledning. Vården av palliativa patienter kan inte göras om eller rättas till och personalen arbetar ofta i känslomässigt svåra situationer. Fortbildning och handledning är huvudmännens ansvar och bör erbjudas personal som arbetar med palliativ vård.

• God palliativ vård i livets slutskede innebär bland annat att patienten och de närstående informeras om att patientens sjukdom och tillstånd har nått en punkt där all botande och bromsande behandling avslutas och vården övergår till palliativ vård i livets slutskede. Att vara informerad har ett värde i sig och ger patienten möjlighet att fatta beslut om hur han eller hon vill ha det under den sista tiden. Endast 55 procent av patienterna i livets slutskede fick brytpunktssamtal under 2015, vilket är en oroväckande låg siffra.

• Socialstyrelsen prioriterar regelbunden smärtanalys och smärtskattning högt i det nationella kunskapsstödet för god palliativ vård i livets slutskede. För att i tid fånga och minimera patientens smärtupplevelse krävs ett arbete med systematisk smärtskattning. Trots det smärtskattades endast 38 procent av patienterna under sin sista levnadsvecka förra året. Variationen mellan länen sträcker sig från 21 till 57 procent.

• Dålig munhälsa under den sista tiden i livet orsakar kraftig påverkan på livskvaliteten. Vår utvärdering visar dock att endast 47 procent av patienterna under 2015 fått en dokumenterad munhälsobedömning under den sista levnadsveckan. Skillnaderna mellan länen är stora – från 35 till 60 procent.

Socialstyrelsen kommer under 2017 att fastställa nationella målnivåer för den palliativa vården för att ytterligare visa riktning för flera av rekommendationerna. Syftet med målnivåer är att landsting och regioner samt kommuner på sikt ska nå än mer jämlik palliativ vård.

De stora olikheterna inom den palliativa vården tyder på att mycket återstår att förbättra i landsting, regioner och kommuner. Vården och omsorgen behöver lägga ytterligare kraft på att följa kunskapsstödet, kompletterat med det nationella vårdprogrammet. Det är av största vikt att patienter i livets slutskede och deras närstående får en god palliativ vård som är jämlik i hela landet.