En behandlingsinskränkning gjordes för en svårt sjuk ung patient. Vi frågade några kollegor om patienten därmed ansetts vara mindre värd än andra patienter. Svaret blev »naturligtvis inte«. Vi menar att kollegorna har fel.

Aristoteles skrev att en person måste göra väl för att nå lycka och att individen kan nå sin fulla potential genom att resonera, hålla hög moral och agera därefter. Sartre skrev i sin tur att människan är fri att skapa sitt eget liv genom sina val och handlingar. Därmed måste vi acceptera det ansvar och den ångest som följer av denna frihet.

Vi är alla präglade av filosofiska tankar och religiösa frågor som utvecklats under tusentals år och som är grundade på att vi är tänkande individer som resonerar, fattar beslut och agerar. Framsteg inom medicinsk forskning utmanar detta förhållningssättet. Det är i dag möjligt att rädda livet på personer som tidigare inte skulle ha överlevt, men utfallet kan bli att individen sedan inte kan kommunicera och agera.

Varken religiösa eller filosofiska tankar är därför till hjälp när vi behöver prioritera vem som ska få tillgång till den mest avancerade vården, där undersökningsmetoder och behandlingar blir allt mer komplicerade och kostsamma. Att tro att vi genom tekniska lösningar, datoranvändande och omorganiseringar ska kunna göra vården rättvist fördelad och billigare är i bästa fall naivt – i värsta fall cyniskt.

Det råder platsbrist på våra sjukhus. Underläkare som bemannar akutmottagningar vrider och vänder dagligen på medicinska argument för att klara den svåra situationen. Vi fattar allt oftare beslut om människors liv grundade på tillgängliga resurser snarare än på vad som är medicinskt möjligt. Vi övertygar oss själva om att det är medicinskt genomtänkt för att kunna sova gott om natten. Varför genererar detta inte avvikelserapporter? Troligen för att många sjukvårdsanställda tänker att det ändå inte leder till någon förändring.

Vi har en historiskt sett oöverträffad förmåga att behandla komplicerade sjukdomar. I dag är stödet till de läkare som dagligen förväntas besluta om vem som ska få tillgång till denna begränsade vård otillräckligt. Det är dags att öppet diskutera vad våra resurser ska gå till. Alla i samhället behöver skapa sig en egen uppfattning.

För att beräkna vårdkostnader används ofta ekonomiska verktyg. Ett sådant är kvalitetsjusterade levnadsår, QALY (quality-adjusted life-year). Med detta begrepp värderas en behandling och dess kostnad relaterat till vad ett års liv är värt – ett år av liv i perfekt hälsa är värt 1 QALY. Att använda siffror i stället för begrepp som »människovärde« eller »samhällsnytta« kan dock vara en missvisande förenkling.

En nära anhörig till den unga patienten frågade faktiskt om behandlingsinskränkningen betydde att hen var mindre värd än andra patienter. Vårt svar blev naturligtvis »nej«, men när bristande resurser tvingar läkare att prioritera vem som ska få vård blir det allt svårare att blunda för att svaret egentligen är »ja«.