Bengt Järhult kritiserar Läkarförbundet för att inte utgå från det han kallar »det moraliska problemet att skattepengar kan försvinna till aktieägare i stället för att täcka de stora vård- och omsorgsbehoven«.

Faktum är att skattepengar ofta går till företag som levererar vinst till sina ägare utan att vi ifrågasätter kvaliteten av det skälet, exempelvis inom medicintekniska företag, bygg- och läkemedelsindustrin. Tvärtom brukar vinst betraktas som en viktig drivkraft, källa till innovation och ett kvitto på en verksamhets kvalitet inom de flesta andra områden av ekonomin. Varför skulle det vara annorlunda inom vården?

Vård är en komplex verksamhet där sättet att organisera och styra verksamheterna kan variera stort mellan olika utförare. Det innebär att det finns ett stort utrymme för innovationer och för nya sätt att organisera verksamheterna som både kan leda till ökad kvalitet och ökad kostnadseffektivitet. Men detta kräver en mångfald av utförare. Och för att vi ska kunna ha en mångfald av utförare behövs möjligheten att få tillbaka det som satsas i verksamheten.

Det är heller inte korrekt att det inte finns någon evidens för att privat ägande ger bättre kvalitet. I den stora enkät till samtliga primärvårdsenheter som Läkarförbundet genomförde 2015 framgår att små privata, professionsdriva vårdcentraler ger bättre vård och service än stora offentliga vårdcentraler.

Läkarförbundet har sedan länge hävdat att det är kvaliteten och inte ägarformen som är det väsentliga i sammanhanget. Det vi har kritiserat – och kommer att fortsätta att kritisera – är hur ersättningssystemen är utformade. Det viktiga är att de premierar kontinuitet och kvalitet i vården. En rimlig målsättning är att offentliga medel resulterar i så mycket välfärdsproduktion av så hög kvalitet som möjligt. Vinster i den privata verksamheten bör bedömas uteslutande utifrån sådana kriterier. Det stora problemet i svensk sjukvård är inte den privata vårdens relativt små vinster utan den offentligt drivna vårdens stora förluster.

I Läkarförbundets hälso- och sjukvårdspolitiska program är vi tydliga med vikten av att det behöver göras skillnad mellan finansiering och produktion för att åstadkomma valfrihet, mångfald och utvecklingskraft i vården. Detta ser vi som viktigt för att få till en dynamik och drivkrafter att utveckla vårdtjänsterna.

Läkarförbundet har aldrig hävdat att Ilmar Reepalus förslag skulle innebära en tvångssocialisering, som Bengt Järhult hävdar. Däremot är det vår övertygelse att förslaget kommer att slå undan benen på de mindre och mellanstora vårdföretagen, som i dag ofta drivs av ägare inom professionen, på plats i verksamheten. Förslaget innebär en inskränkning av företagandet och skulle direkt drabba de patienter som valt att lista sig på en privat enhet.

I dagens hälso- och sjukvårdssystem finns det många problem att ta tag i, men Ilmar Reepalus förslag om vinstbegränsning är inte ett effektivt sätt att åtgärda dem.

Läs mer:
Ilmar Reepalus insikt borde glädja Läkarförbundet