År 2000 när jag slutade som distriktsläkare efter 30 år och var 70 år lärde jag mig följande:

  • 2010 när jag skulle fylla 80 skulle det finnas dubbelt så många åttioåringar. Kommunerna befarade att skatten måste fördubblas.
  • 1970, när jag började arbeta som distriktsläkare och helt slutade att arbeta på sjukhus, fanns det fyra gånger fler vårdplatser än år 2000.
  • År 2000 arbetade fyra gånger fler läkare på sjukhus än 1970. (Från fyra läkare per vårdplats 1970 till 16 läkare per vårdplats 2000.)

En märklig orsak till detta var Ädelreformen 1992, som bestämde att 270 000 vårdplatser skulle överföras till kommunerna. Märkligt nog behövde kommunerna inte tillföras några läkare, det var omsorg som krävdes. Vid behov fanns ju patientens husläkare. 

Hur gick det sen? Några husläkare blev det inte. Distriktssjuksköterskorna, som var ett ovärderligt stöd för distriktsläkarna, avskaffades. Kommunerna insåg att distriktsläkarna åtminstone måste vara konsulter till sjukhemmet. Kommunernas utgifter ökade med 5 procent. Vem kunde ana att detta inte var en hållbar utveckling? Väldigt många, tror jag. 

Jag är 87 år nu. Min enda möjlighet att komma till min vårdcentral är att jag går dit akut en morgon före alla andra. Jag ska vara varmt klädd och börja köa redan klockan 6, har jag bestämt.