En skrift med rubriken »Primärvården inför framtiden – ett sprucket krus« gavs ut 1999 av dåvarande Landstingsförbundet [1] och beskrev det utvecklingsdilemma som uppstått i sjukvårdssystemet. Primärvården beskrivs sakna gränser och även kärna – en administrativ konstruktion – ett aggregat av olika öppenvårdsverksamheter omsvepta av positiv förväntan. Författaren såg tillbaka på 30 år av politiskt önsketänkande som inte infriats.

Svensk sjukvård är historiskt »sjukhustung« och vi kan i dag i Göran Stiernstedts utredning [2] se att ingen större förändring skett trots vällovliga utspel och satsningar på primärvården. Andelen distriktsläkare är kvar på omkring 15 procent av alla läkarkategorier samtidigt som primärvårdens uppdrag förändrats i grunden genom olika överstyrande beslut kallade Husläkarreformen, Ädelreformen med mera.

Inom sjukhusen har subspecialisering, neddragning av vårdplatser och nya tekniker orsakat ett ökande utflöde av remisser till primärvården, som förväntas göra basutredning, behandla och följa alltfler diagnosgrupper. De uppdrag som alltid legat på primärvården finns kvar och sköts inte av andra. Kraven på bättre tillgänglighet, kontinuitet och vårdkvalitet förs ständigt fram av olika grupperingar.

Vi ser inget ljus i tunneln när det gäller möjligheten att bemanna upp primärvården. Behovet av tillfälliga vikarier kommer av flera anledningar att finnas kvar – till men för utveckling, ledning, kontinuitet och tillgänglighet. Sverige har totalt sett ingen läkarbrist – sjukhusklinikerna har redan en öppenvård för återbesök och polikliniska bedömningar – så det är dags att tänka utanför ramarna.

För att skattebetalarna ska få bästa valuta för sina pengar bör det vara korta och snabba vägar till rätt diagnos och behandling. Fördela därför om arbetsuppgifterna så att vi gör optimal nytta.

  • Ersätt begreppet primärvård med öppen respektive sluten vård.
  • Satsa på en hög kvalitet i första kontakten.
  • Bygg ut och förstärk sjukvårdsrådgivningen.
  • Använd alla de tekniska lösningar som står till förfogande och bemanna med hög kompetens.
  • Öka tillgängligheten till sjukhusens öppenvårdsenheter genom att möjliggöra direktbokning på tillgängliga mottagningstider om det innefattar den klinikens kompetensområde. 
  • Minska remissförfarandet.

Den allmänmedicinska öppenvården kommer då att kunna fokusera mer på de patientgrupper som behöver kontinuitet, på hälsovård, smittskydd och samverkan med övriga vårdaktörer. Uppgifter som ingen annan gör bättre.

Eftersom tillgången till sjukvård ser olika ut i olika landsändar bör man ge stor frihet till olika lösningar och minska detaljstyrningen.

Genom kloka satsningar bör sjuksköterskegruppen stimuleras till vidareutbildning för att ännu mer stödja teamsamverkan.

Avslutningsvis tillåter jag mig en reflektion. Jag besökte seminariet om primärvårdens framtid i Almedalen denna sommar. Pensionärernas riksorganisation, PRO, betonade behovet av fler allmänläkare, Praktikertjänst lyfte fram fördelarna med privatisering, Sveriges Kommmuner och landstings samordnare beskrev behovet av att jobba vidare enligt Göran Stiernstedts utredningsförslag – men den som representerade departementet kom tio minuter sent och hastade vidare innan det var slut, och lämnade ingen tid för frågor eller förslag från auditoriet.

En bild så god som någon av viljan i »primärvårdsatsningen«?