Bristen på vårdplatser och ökande ojämlikhet i den öppna vården kräver en delvis ny hälso- och sjukvårdspolitik.

Sverige intog 2014 bottenplatsen bland 27 EU-länder med 2,5 disponibla vårdplatser per tusen invånare [1]; 2016 hade de minskat till 2,32 [2]. 2014 tillhörde vi toppskiktet bland EU-länderna beträffande läkartäthet med 4,1 praktiserande läkare per tusen invånare jämfört med EU-medelsnittet på 3,5 [3]. Samtidigt gjordes endast 2,9 läkarkonsultationer per person och år (läkarbesök på öppenvårdsmottagningar, sjukhuspolikliniker eller vid hembesök); lägst inom EU, där medelsnittet var 7,1 konsultationer per år [4]. Även i uppskattat antal konsultationer per läkare hamnade Sverige sist med 704 konsultationer medan uppskattat antal konsultationer i Danmark på näst sista plats var 1 259 [5].

Jämförelserna tyder på allvarliga missförhållanden inom svensk sjukvård. Några resultat är motsägelsefulla och kräver en djupare analys.

De sociala och geografiska skillnaderna inom den öppna vården har ökat [6]. En orsak är den marknadsorienterade styrningen av vården med obligatoriska vårdvalssystem och etableringsfrihet som infördes i primärvården 2010. Alla privata vårdgivare som uppfyller de av landstinget angivna kraven garanteras offentlig finansiering av sin verksamhet. Vårdföretagen får lokalisera denna skattefinansierade vård där det är lönsammast, utan hänsyn till befolkningens vårdbehov.  

Sedan 2010 har över 270 nya privata vårdcentraler etablerats i vårt land [7]. Enligt Riksrevisionen har etableringen främst skett i befolkningstäta områden samt i områden där vårdbehoven är lägre och invånarna socioekonomiskt starkare än genomsnittet [8]. En annan studie fann att primärvårdens vårdvalsreform tycks ha smärre negativa effekter på geografisk jämlikhet [7].

Vårdutnyttjandet har blivit mer ojämlikt då främst patienter med lindriga symtom och mindre vårdbehov tillkommit. Denna patientkategori gör också fler läkarbesök [8, 9].

Vårdval och etableringsfrihet i primärvården är därigenom i konflikt med såväl hälso- och sjukvårdslagen som de etiska principer riksdagen fastställt (1997) för all skattefinansierad sjukvård [8-10] samt med de professionella etiska principer som gäller inom vården.

Vårdval har också införts i den öppna specialistvården. I Stockholms läns landsting (SLL) finns för närvarande cirka 34 vårdval [11]. Specialistvårdvalen inom SLL är kostnadsdrivande och slukade 2016 1,36 miljarder mer än vid en normal kostnadsutveckling [11].

Forskning och utbildning som bedrivits vid sjukhusen inom SLL har också blivit lidande [11, 12].

De negativa konsekvenserna av vårdval och etableringsfrihet är nu så väl dokumenterade och allvarliga att det krävs en seriös politisk och professionell diskussion om alternativ till dessa marknadsorienterade reformer. En diskussion som utgår från hälso- och sjukvårdslagens övergripande mål om en god behovsbaserad vård på lika villkor för hela befolkningen.

Rätten att fritt välja vårdgivare bör behållas inom ett behovsstyrt vårdutbud. Patientverksamheten bör ligga i fokus, liksom insatser för en förbättrad arbetsmiljö som återskapar arbetsglädjen inom vården.

En utgångspunkt för denna analys bör vara det förslag med huvudsakligen behovsbaserade ramanslag som en arbetsgrupp inom Läkaresällskapet förde fram i rapporten »En värdefull vård« 2015 [13].

Regeringen bör tillsätta en nationell kriskommission med representation från vårdprofessionerna, med uppgift att i nära samråd med pågående delutredningar inom hälso- och sjukvården föreslå en samlad hälso- och sjukvårdspolitisk strategi för en bättre och jämlikare vård och hälsa.