Hans Olsson riktar i en krönika i Läkartidningen skarp kritik mot hur Försäkringskassan använder läkarintygen vid beslut om assistansersättning [1]. Han skriver: »Om intyget jag skriver talar för myndighetens önskade beslut använder man det, om det talar emot det beslut man önskar väljer man att bortse från det«.

Försäkringskassan önskar inte beslut. Vi fattar beslut utifrån befintligt regelverk och rättspraxis. För att kunna fatta rättssäkra beslut är vi dock beroende av att det finns tydliga medicinska underlag som styrker de behov som framkommer i ansökan.

Hans Olsson beskriver en frustration som många läkare känner kring de kompletteringar av läkarintygen som begärs in. Förändrad rättspraxis har växt fram med anledning av domar från Högsta förvaltningsdomstolen. Detta medför att Försäkringskassan kan komma att ändra tidigare fattade beslut (trots samma eller ökad funktionsnedsättning) och minska eller, i en del fall, dra in assistansen. Ett sådant beslut kan vara svårt att förstå både för den som önskar få assistansersättning och för läkaren som skriver intyget. Försäkringskassan har dock inte ändrat sin syn på att våra beslut ska utgå ifrån gällande regelverk och rättspraxis, och vi står för våra beslut.

Vi vet från kontakter med vården att man ofta upplever att Försäkringskassan efterfrågar nya intyg. När en komplettering begärs in kommer frågan direkt från oss till en vårdenhet, och görs när vi misstänker att vi saknar information som kan påverka personens rätt till ersättning.

Målet är att inte behöva begära in kompletteringar av läkarintygen. Detta tar tid både från Försäkringskassan och läkarna. I dagsläget behövs dock kompletteringar för att kunna fatta rättssäkra beslut. Självklart kan vi bli bättre på att läsa och förstå intygen – och systemen kan göras enklare. Försäkringskassan satsar därför mycket resurser på utbildning av personalen. Vi förstärker också den egna försäkringsmedicinska kompetensen samt det regionala och lokala samarbetet med hälso- och sjukvården.

Det är beklagligt att Hans Olsson upplever att Försäkringskassan agerar utifrån besparingsperspektiv i stället för ett rättsligt perspektiv. Det finns inget incitament att spara på de medel som ska gå till de grupper som är i störst behov av samhällets stöd och hjälp i en mycket svår situation; tvärtom är vi måna om att de som är i behov av ersättningen får den.

Domstolens förtydliganden har dock inneburit att kostnaderna flyttas till de aktörer (kommuner/landsting) som enligt lagstiftningen skulle ha haft detta ansvar från början. Före Högsta förvaltningsdomstolens domar har staten tagit ansvar för kostnader som egentligen är landstingens och kommunernas.

Försäkringskassan är mycket mån om att möta människor på ett respektfullt sätt och med empati. Vi har stor förståelse för att en person eller familj som får ett avslagsbeslut – eller en minskning av antalet timmar – upplever sin situation som krisartad. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att assistansersättningen är en försäkring med ett regelverk som är beslutat av riksdagen.

Genom att fokusera på rättssäkerheten värnar vi på Försäkringskassan om försäkringen och rättigheterna för den enskilde som har behov av det stöd och den frihet som assistansersättningen innebär. Man kan såklart ha synpunkter på hur regelverket ser ut, men då bör man vända sig till de politiker som bestämmer om det.