Långvarig smärta och ADHD – outforskat samband

Långvarig smärta, där en tidsgräns på minst 3 månaders duration ofta används, kan betraktas som en folksjukdom med en prevalens på ca 18 procent i den svenska befolkningen [1]. Smärta är en sensorisk upplevelse som påverkas av såväl emotionella som kognitiva faktorer. Det finns en stark psykiatrisk samsjuklighet vad gäller ångest och depression vid långvariga smärttillstånd [2]. Det är därför intressant att undersöka om detsamma gäller för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom ADHD, där kärnsymtomen utgörs av hyperaktivitet, impulsivitet och uppmärksamhetssvårigheter. Ämnet är till stor del outforskat, men några mindre studier har funnit en ökad prevalens av ADHD vid långvarig smärta och vice versa [3-5]. Man har också sett att personer med ADHD kan ha en annorlunda upplevelse av smärta [5, 6]. 

För att undersöka detta närmare har vi genomfört semistrukturerade intervjuer där vi har efterfrågat vårdpersonals erfarenheter kring patienter med långvarig smärta och ADHD. Aktuella yrkeskategorier var psykologer/kuratorer, sjukgymnaster samt läkare (allmänläkare, smärtläkare och psykiatrer). Intervjuerna bearbetades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys; en latent innehållsanalys genomfördes enligt Malteruds modell där vårdpersonalens uppfattningar grupperades i kategorier och subkategorier [7].

De absolut flesta respondenterna tyckte sig ha sett en samexistens mellan ADHD och långvariga smärttillstånd. Ett eventuellt samband skulle kunna tänkas bero på en gemensam störning i signaleringen av neurotransmittorer. Det finns data i litteraturen som tyder på att förändringar i dopaminsignalering föreligger både vid ADHD och vid långvariga smärttillstånd [8-11]. Man vet att dopamin har en central roll i smärtperception och nedåtgående smärtinhiberande banor [12, 13]. Minskade nivåer av dopamin bidrar troligtvis till ökad smärta. Man kan också tänka sig att personer med en ADHD-problematik ofta kan kompensera för sin funktionsnedsättning med hjälp av olika hanteringsstrategier (exempelvis fysisk aktivitet). Om man drabbas av ett långvarigt smärttillstånd kan dessa hanteringsstrategier bli så svåra eller omöjliga att utföra att ADHD-problematiken blir uppenbar. Några respondenter tyckte sig tvärtom inte ha sett något samband och menade i stället att det finns personer med ADHD som är mycket smärttåliga.

Vårdpersonalen tyckte sig ha sett att smärtpatienter med en samtidig ADHD-problematik ofta upplever sin smärta som mycket intensiv och snabbt fluktuerande mellan närmast ingen smärta och smärtmaximum. Eftersom smärta är en subjektiv upplevelse kan detta fenomen leda till att patienterna blir missförstådda och får ett sämre bemötande på grund av bristande kunskap hos vårdpersonalen.

De flesta respondenterna ansåg att personer med ADHD har svårare att hantera sin smärta och att detta skulle kunna bero på nedsatt organisationsförmåga och exekutiv funktion som är viktig i hanteringsprocessen av smärta. De karakteristiska symtomen uppmärksamhetssvårigheter, impulsivitet och hyperaktivitet kan i sig innebära ett hinder i rehabilitering och övrig smärtbehandling. För vårdpersonal är detta av stor vikt att känna till då personer med en samtidig ADHD-problematik kan behöva extra stöd i sin smärtrehabilitering. I vissa fall kan det vara omöjligt att behandla smärtan utan samtidiga insatser mot ADHD-problematiken.

Det framkom under intervjuerna att många patienter med långvariga smärttillstånd och samtidig ADHD kan få en positiv effekt på smärttillståndet av ADHD-medicinering (centralstimulantia). Insättning av dessa läkemedel har lett till en ökad acceptans av smärtan samt en förbättrad exekutiv funktion med efterföljande framsteg i smärtrehabiliteringen. Med tanke på detta kan det i vissa fall vara viktigt med en snabb utredning och behandling av en eventuell samtidig ADHD-problematik vid långvarig smärta. På grund av bristande resurser inom vården behöver patienter med långvarig smärta ibland vänta mycket länge innan en sådan utredning kan genomföras och eventuell behandling insättas. Flera respondenter uttryckte en önskan om införandet av vårdprogram för denna patientgrupp. Gemensamma behandlingsrekommendationer skulle underlätta ett ökat samarbete över specialistgränserna.

Med tanke på att vårdpersonal tycker sig se ett samband mellan ADHD och långvarig smärta, och att sådan komorbiditet kan ha en stor betydelse för individens upplevelse och hantering av smärtan, är det förvånande hur pass outforskat detta ämne är. Det är viktigt att vårdpersonal uppmärksammas på detta eventuella samband för att kunna uppnå minskat lidande och bästa möjliga behandlingsresultat hos sina patienter.