När regler i läkemedelsförmånen respektive smittskyddet inte är avstämda och tolkas på skilda sätt blir diskussionen svår, vilket illustreras av två inlägg om behandling mot hepatit C i Läkartidningen [1, 2]. Det är ologiskt att förskriva hepatit C-läkemedel enligt smittskyddslagen, men begränsa användningen enligt läkemedelsförmånslagen. Utredningen kring finansiering, subvention och prissättning av läkemedel [3] behöver granska hur läkemedelsförmånslagen och smittskyddslagen förhåller sig till varandra samt lämna förslag på hur konflikter mellan dem ska lösas.   

Läkemedelsförmånslagen (2002:160) styr när samhället betalar kostnaden för ett receptförskrivet läkemedel vid behandling av sjukdom. Vilka läkemedel som kan omfattas av läkemedelsförmånen avgörs av Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, efter ansökan från företag. TLV kan begränsa förmånen till vissa tillstånd och/eller till att enbart vissa läkare får förskriva med förmån.

Smittskyddslagen (2004:168) styr vilka tvångsåtgärder hälso- och sjukvården får använda för att förhindra smittspridning av allmänfarliga sjukdomar. Den som bär på allmänfarlig sjukdom ska erbjudas den vård och behandling som behövs för att förebygga eller minska risken för smittspridning. Dessa åtgärder kan vara tvingande. Läkemedel som ordineras av läkare mot en allmänfarlig sjukdom för att minska risken för smittspridning ska enligt smittskyddslagen vara kostnadsfria. Inga krav ställs på att läkemedlet ska omfattas av läkemedelsförmånen.

TLV har i sitt beslut om förmån inte tagit ställning till kostnadseffektivitet vid förhindrande av smittspridning, och smittskyddslagen anger inte hur en sådan eventuell prövning ska ske och begränsar inte heller vem som får förskriva läkemedel enligt smittskyddslagen.

Trots detta utgår överenskommelsen mellan stat och landsting kring läkemedelsförmåner från att läkemedel vid behandling av hepatit C ska förskrivas enligt smittskyddslagen [4], men begränsas till de patienter som kan få läkemedlet inom läkemedelsförmånen. Men för hepatit C kan det till exempel tänkas att en patient utan allvarlig leverskada ändå kan utgöra en stor risk för smittspridning och därför bör behandlas kostnadsfritt enligt smittskyddslagen, trots att behandlingen inte kan omfattas av läkemedelsförmånen.

Å andra sidan borde de som behandlas för svåra komplikationer – och inte för att minska smittspridning – normalt få läkemedlen förskrivna inom läkemedelsförmånen (med egenavgift) och inte enligt smittskyddslagen.

Frågan kompliceras ytterligare av att prissättningen är fri både för läkemedelsföretaget och i apoteksledet för läkemedel utan positivt förmånsbeslut. Landstingens gemensamma arbete med avtal som reglerar behandlingskostnader samt NT-rådets utfärdande av nationella rekommendationer har också betydelse [5].

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.