Svensk insats mot kolera bör prisas

Vi lever i kolerans tid, som Gabriel Garcia Marquez skrev [1]. Just nu pågår en svår kol­eraepidemi i Jemen, och det var inte länge sedan det var en ännu värre i Haiti, båda med tusentals döda, främst barn. Efter jordskredet i Sierra Leone i augusti hotar en epidemi även där. 

Numera finns ett vaccin som gör att epidemierna kan begränsas. Troligen vet inte många att detta vaccin är framtaget av det svenska forskarparet Ann-Mari Svennerholm och Jan Holmgren, som båda studerade medicin i Göteborg. De intresserade sig inte bara för varandra utan även för vetenskap kring infektionssjukdomar. 

Hon är dotter till neurokemisten Lars Svennerholm, som karakteriserade de receptorer i tarmslemhinnan som tarmbakterier kan binda sig till. Han studerade för bakteriologen Örjan Ouchterlony, som utvecklade en för tiden revolutionerande metod att mäta antikroppar mot bland annat tarmbakterier och som därtill var intresserad av sjukdomar i den fattiga delen av världen.   

Med dessa två inspirationskällor och mentorer arbetade paret i många år med frågan hur kolerabakterien binder sig till tarmslemhinnan och skickar in det gift som gör att tunntarmen släpper ut sin vätska, vilket i sin tur leder till svåra diarréer – upp till 50 om dagen – med svår vätskebrist och död i intorkning som följd.

För bakterien innebär diar­rén en möjlighet att snabbt komma ut och kunna infektera nya individer. Forskarparet kunde visa att giftet består av en B-del som binder sig till tarmepitelet och en A-del som skickas in och ger vätskeförlusten. Genom att med ett drickbart vaccin tillföra endast B-delen (tillsammans med avdödade kolerabakterier) stimuleras tarmens immunsystem att bilda antikroppar som vid en kommande infektion med levande bakterier både förhindrar bakteriernas förökning och blockerar deras gift från att kunna binda till tarmepitelet och dra igång diaréeprocessen.

Vaccinet ger en 85-procentig skyddseffekt mot kolera, långt bättre än något tidigare eller senare vaccin. Eftersom B-delen av toxinet är gemensam för andra toxinbildande tarmbakterier (exempelvis ETEC, en vanlig orsak till »turistdiarré«)  ger det också ett 60-procentigt skydd mot andra och vanligare toxinutlösta diarréer i fattiga delar av världen. Forskarparet är nu nära att utveckla ett mer precist vaccin även mot dessa.

Motståndet mot det första vaccinet var stort. Med stöd från Sida prövades det på mödrar och barn i Bangladesh. Forskarna blev då anklagade för att utnyttja dessa som »försökskaniner« och spara männen. När det testades på unga militärrekryter i Peru under en pågående epidemi anklagades de för att favorisera armén, medan andra menade att vaccinet skulle fördröja den långsiktiga lösningen att erbjuda rent vatten till alla. Trots det initiala motståndet är vaccinet nu väl beprövat och används över hela världen. 

Upptäckten av vaccinet, och ­vägen dit, anser många med mig vore värd ett Nobelpris i medicin. Den tilltufsade Stockholmsbaserade Nobelkommittén bör inte förmena förtjänt mikrobiologisk forskning från det avlägsna Göteborg att bli prisbelönt. 

Det är dags för ett Nobelpris till Sveriges framsida!