Att i perioder ha känsloproblem är en naturlig del av livet, och lindrigare psykisk ohälsa har troligen ökat hos unga. Men det är stor skillnad mellan lindrig psykisk ohälsa och allvarliga psykiska problem. Det förra har liten påverkan på livet medan tillstånd som tvångssyndrom, paniksyndrom och kliniska depressioner leder till extremt lidande och stora svårigheter att klara vardagen [1, 2].

I debatten om ökande psykisk ohälsa görs ingen åtskillnad mellan lättare psykiska problem och psykiatriska tillstånd, och tonvikten har hamnat på förebyggande arbete. Detta är problematiskt eftersom gruppen unga med svåra psykiska problem är jämnstor över tid och mellan kulturer [3, 4]. Vetenskapligt stöd saknas också för att förebyggande insatser skulle minska problemen [5]. Det är dags att fokus i debatten riktas mot barn och ungdomar med psykiatriska tillstånd. Den gruppen är den stora samhällsutmaningen, och det är där de samhällsekonomiska möjligheterna finns.

Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) leder psykiatriska tillstånd till flest år i ohälsa hos barn och ungdomar [6]. Att som ung ha svåra psykiska problem ökar också kraftigt risken för ett vuxenliv i arbetslöshet, missbruk och psykisk sjukdom [7]. Tillståndens funktionsnedsättande natur och dåliga prognos gör dem kostsamma ur såväl ett mänskligt som samhällsekonomiskt perspektiv. Därför är psykiska problem en av vår tids största folkhälsoutmaningar, och satsningar på unga är centralt eftersom en majoritet får sina första bekymmer före 18 års ålder [8].

Insatser inriktade på att fånga upp och behandla psykiska problem är lönsamma: för varje investerad krona sparar vi fyra [9]. Konstigt nog är unga med psykiatrisk problematik ingen prioriterad grupp inom hälso- och sjukvården. I Skåne, där jag är verksam, läggs till exempel bara en procent av den totala sjukvårdsbudgeten på barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Den enda rimliga förklaringen är att de individuella och samhälleliga kostnader som svåra psykiska problem orsakar inte har nått fram till beslutsfattare. Så vad behöver göras?

Öka medvetenheten om psykiska problem. Sju av tio unga med psykiska problem söker aldrig hjälp, och de vanligaste anledningarna är att man skäms eller inte vet vad som är fel [10]. Eftersom tidiga insatser kan förbättra prognosen [11] måste information om psykiskt lidande spridas och tabut kring psykiska problem brytas. Vidare måste förståelse för och bedömning av olika typer av dåligt psykiskt mående integreras i hela hälso- och sjukvården och bedömas lika grundligt som kroppsligt mående.

Ett utvidgat uppdrag till BUP. En ung individ med svåra psykiska problem har oftast inte bara ett utan många problem, som dessutom tenderar att bli återkommande eller ihållande [12]. Därför bör ungdomar med omfattande problem erbjudas kontinuerlig kontakt med BUP under uppväxten. Uppdraget till BUP måste således utvidgas från dagens fokus på utredning och behandling till att även innefatta habiliterande arbete.

Rätt kompetens på BUP. Det behövs hög kompetens för att bedöma och behandla svåra psykiska problem hos barn och ungdomar. Främst ska psykologiska insatser erbjudas, men även social och medicinsk kunskap är viktig [13]. Genom ett utökat uppdrag, tydligare organisatorisk genomtänkthet och vård formad efter tillståndens komplexitet blir BUP mer attraktivt för professionella med psykologisk, medicinsk och social kunskap. 

Vi vet fortfarande inte varför vissa tvingas till livslånga brottningsmatcher med handikappande ångest och nedstämdhet, men det är hög tid att en omfattande satsning görs för att fånga upp problemen när de uppstår – under uppväxten. Välriktade satsningar skulle skapa återvunnen potential och förutsättningar för drabbade att leva fullvärdiga liv som unga och som vuxna. För att en sådan satsning ska bli framgångsrik krävs en genomtänkt hälso- och sjukvård, inte enbart prevention.

 

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.