Offentligt finansierad sjukvård ska enligt lag utövas enligt vetenskap och beprövad erfarenhet och därmed vara behovs- snarare än efterfrågebaserad. När medicinska tjänster som inte uppfyller dessa kriterier efterfrågas ska den offentligt finansierade vården inte stå för kostnaden.

Att hälsoscreena hela befolkningen med kliniskt kemiska analyser efter nyföddhetsscreeningen uppfyller inte kriterierna för nationella screeningprogram enligt Socialstyrelsen [1]. Det rapporteras nu om en ökande efterfrågan från privatpersoner om att få blodprov analyserade utifrån egna frågeställningar, och det finns flera aktörer som tillgodoser detta behov.

Om en person önskar provtagning och analys för exempelvis en hälsoscreening (eller andra liknande skäl) bör detta inte ske inom ramen för den offentligt finansierade vården. Svensk förening för klinisk kemi har inga invändningar mot att undersökningar erbjuds av offentliga eller privata aktörer mot en kostnad/avgift, men det finns farhågor.

För att säkerställa en god kvalitet bör aktörer som erbjuder egenordinerad provtagning till privatpersoner utföra analyserna på ett ackrediterat laboratorium verksamt inom hälso- och sjukvårdsområdet (eller som uppnått ackreditering för sina analyser på annat sätt). Hälsomedvetna personer ska inte utan informerat samtycke kunna ingå i forskning och inte heller luras att köpa analyser av sådant som saknar medicinsk betydelse.

Analyserna ska vara rimligt etablerade och välbeprövade inom hälso- och sjukvården. Information om vad analyserna faktiskt kan säga om hälsan måste vara sanningsenlig. De flesta laboratorieanalyser som används inom sjukvården är utformade för att detektera sjukdom och lämpar sig därför inte för att monitorera hälsa [2, 3]. Löften som att en analys kan leda till bättre hälsa på lång sikt eller till ökad prestationsförmåga är ofta att skarva med sanningen. Några undantag är vissa analyser som ofta används inom företagshälsovård.

De flesta referensintervall och beslutsgränser som används för medicinska laboratorieanalyser är framtagna genom att ett stort antal prov tagits från friska individer [4]. De högsta och lägsta värdena har plockats bort och kvarstående värden definierar därmed det »friska«. Omkring var tjugonde analys hos en frisk person faller utanför referensintervallet [5]. Därmed kan en frisk person uppvisa avvikande resultat i blodprov utan att detta har betydelse för hälsan eller kräver vidare utredning. Om proven används för hälsoscreening i stället för utredning av eventuella symtom minskar dessutom sannolikheten för att avvikande provsvar talar för faktisk sjukdom.

Aktörer som erbjuder egenordinerad provtagning har ett ansvar att informera om innebörden av analysutfall. Att i detta läge i stället hänvisa till offentligt finansierad sjukvård medför i de flesta fall att gemensamma resurser i onödan läggs på att utesluta sjukdomar det aldrig funnits anledning att misstänka. Ett åsidosättande av ansvarsrollen riskerar att orsaka stress och onödigt lidande hos den som beställt provtagningen.

Slutligen finns det exempel på privata laboratorier/laboratorieförmedlare som erbjudit tvivelaktig diagnostik av sjukdomar som inte ens med säkerhet existerar [6, 7]. Detta tar vi starkt avstånd från och utgår från att de seriösa aktörer som förmedlar egenordinerad provtagning delar vår ståndpunkt.

Samtliga författare arbetar inom offentligt finansierad sjukvård.