Årets fästingsäsong har börjat. Med den följer borreliainfektioner och frågetecken kring hur de ska diagnostiseras. I Västra Götalandsregionen utförs diagnostik avseende borrelia framför allt vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och Unilabs i Skövde. Under 2017 analyserades över 8 000 serumprov (utan tillhörande likvorprov) avseende borreliaantikroppar till en ungefärlig kostnad av 3 500 000 kr (Unilabs Skövde, Medicinsk mikrobiologi SU, pers medd; 2018).

Vi uppskattar att majoriteten av dessa prov är tagna på fel indikation. Detta innebär oro hos många patienter och pedagogiska problem för läkare som ska förklara att patienten inte har en sjukdom trots att provet är positivt. Diagnos av annan orsak till patientens besvär fördröjs. Provsvaren leder inte sällan till onödig behandling med antibiotika.

Borreliainfektion yttrar sig som specifika sjukdomsmanifestationer, här redovisade i fallande vanlighetsgrad: erythema migrans, neuroborrelios, artrit, lymfocytom, akrodermatit och kardit. De två förstnämnda utgör tillsammans 80–90 procent av sjukdomsfallen [1].

Erythema migrans är en helt klinisk diagnos; mindre än 50 procent av patienterna utvecklar positiv serologi [2].

Neuroborrelios diagnostiseras genom påvisande av mononukleär pleocytos och intratekalt producerade borreliaantikroppar i likvor. Diagnosen kan inte ställas utan lumbalpunktion. Analys av borreliaantikroppar i serum ska inte göras vid misstanke om neuroborrelios utom i undantagsfall vid sjukdomsduration >6 veckor då negativ serologi i serum utesluter borreliainfektion.

Borreliaartrit diagnostiseras genom analys av ledvätska där man påvisar lätt–måttlig leukocytos och i upp till 85 procent av fallen borrelia-DNA genom PCR-analys [3]. Påvisande av borreliaantikroppar i serum krävs för säker diagnos. Vid lymfocytom ställs diagnosen på typisk klinisk bild tillsammans med positiv serologi. borreliaantikroppar kan dock saknas tidigt i förloppet.

Vid akrodermatit och borreliakardit krävs påvisande av borreliaantikroppar för diagnos [4].

Analys av borreliaantikroppar i serum är behäftad med flera svagheter vilket klargjorts av Smittskyddsinstitutet 2013 och i en aktuell översikt av europeisk expertis [5, 6]. Seroprevalensen i endemiska områden kan vara över 20 procent, varför ett positivt prov inte nödvändigtvis indikerar sjukdom. Antikroppsnivåerna kan inte användas för att skilja genomgången från aktuell infektion. En positiv serologi kan kvarstå i mer än fem år. Förändringen av antikroppsnivåer efter behandling varierar stort mellan individer och kan inte användas som mått på behandlingseffekt eller utläkning. Upprepad provtagning hos en patient med ett tidigare positivt prov är därför aldrig aktuell.

Dessa svagheter gäller analys av IgG i serum. Med de antigener som moderna analysmetoder använder tillför analys av IgM-antikroppar mot borrelia i serum ingen ytterligare information. Sensitiviteten är inte högre för IgM än för IgG (inte heller tidigt i förloppet), och specificiteten för isolerat positivt IgM är låg [6].

Analys av borreliaantikroppar i serum rekommenderas

  • vid misstanke om borreliaartrit, lymfocytom, akrodermatit och borreliakardit.

Analys av borreliaantikroppar i serum rekommenderas inte

  • vid erythema migrans
  • vid misstanke om neuroborrelios; patienten ska remitteras för lumbalpunktion inom 1–2 dygn
  • vid ospecifika symtom som trötthet, yrsel, kronisk värk och polyneuropati då dessa symtom inte är förenliga med neuroborrelios eller annan borreliamanifestation
  • som kontroll efter behandling.

Eftersom erythema migrans och neuroborrelios tillsammans utgör 80–90 procent av borreliafallen och isolerad analys av serumantikroppar inte är indicerad vid dessa manifestationer bör det gå att minska antalet borreliaserologier drastiskt i Sverige. Analys av IgM mot borrelia i serum bör upphöra helt liksom upprepad provtagning av patienter som någon gång haft en positiv serologi.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.