Gastrostomi hos barn – följ nationella riktlinjer

Gastrostomi är ett av de vanligaste kirurgiska ingreppen på barn och ungdomar inom slutenvården. Indikationen är att barnet på grund av exempelvis cancer, neurologisk sjukdom eller sjukdomar i mag–tarmkanalen har svårt att inta föda och/eller mediciner via munnen.

Gastrostomin är oftast till stor hjälp för barnet och familjen då man slipper sond till magsäcken via näsan. Ingreppet beskrevs redan för mer än 120 år sedan [1], och det har utvecklats olika sätt att anlägga gastrostomin: öppen kirurgi, laparoskopisk kirurgi, gastroskopi (perkutan endoskopisk gastrostomi, PEG) eller med hjälp av röntgengenomlysning. Metoderna har olika för- och nackdelar, men huvudsaken är att operatören är bekväm med valet av operationsmetod och att den passar barnets fysionomi.

Oavsett vilken metod som valts är läckage (20–30 procent av fallen), granulombildning (50–70 procent) samt infektion kring gastrostomin (20–30 procent) relativt vanliga komplikationer. I sällsynta fall kan gastrotuben glida ut och man kan få problem med att sätta in en ny. Även läckage till bukhålan kan förekomma (cirka 1 procent), vilket kräver akut kirurgisk åtgärd [2-4].

En majoritet av gastrostomioperationerna på barn i Sverige, totalt cirka 200 per år, genomförs vid någon av de fyra barnkirurgiska klinikerna i Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund. Många ingrepp sker dock även på vuxenkirurgiska kliniker eller barngastroenterologiska enheter över landet. Rekommendationer för hur gastrostomierna ska utföras och sätten att följa upp patienterna varierar därmed stort, vilket kan leda till missförstånd och medicinska risker.

Läkare och sjuksköterskor från de fyra barnkirurgiska klinikerna har i ett gemensamt projekt tagit fram nationella riktlinjer för den medicinska vården och omvårdnaden vid gastrostomi hos barn. Riktlinjerna har godkänts av Svensk barnkirurgisk förening och Svenska barnläkarföreningen och innehåller utöver fastställda rutiner för byte av gastrostomin, hantering av komplikationer och skötsel av hjälpmedel (katetrar, sprutor etc) bland annat följande:

• Alla patienter ska få information av både kirurg och nutritionssjuksköterska preoperativt.
• Alla patienter ska få träffa en dietist.
• Antibiotikaprofylax ska ges som engångsdos.
• Gastrostomin ska börja användas 6 timmar efter ingreppet, vilket förkortar vårdtiden.
• Återbesök till nutritionssjuksköterska ska ske 2–4 veckor efter operationen.

Införandet av riktlinjerna har slagit mycket väl ut inom barnkirurgin, och vi menar att det är viktigt att vården i övrigt känner till riktlinjerna och kan följa dem. Nationella riktlinjer på området bör även skapas inom vuxensjukvården. Varierande vårdprogram riskerar att leda till missförstånd och felaktigheter.