Styrelsen för Svensk förening för patologi är som ideell organisation mån om professionens kompetens. Vi har årligen sammanställt anmälningsfall/händelseförlopp som berör patologi/cytologi, analyserat fallen och förmedlat utfallet till våra medlemmar som en del av vårt utbildnings- och kvalitetssäkringsarbete.

Målet har varit att höja kvaliteten på alla nivåer genom att identifiera och minimera förekomsten av misstag som kan leda till felaktiga diagnoser och eventuella felbehandlingar. Ett av de effektivaste och enklaste sätten har varit att detaljgranska fall som anmälts till Socialstyrelsen. Men när uppdraget att registrera och handlägga anmälningsfall togs över av Inspektionen för vård och omsorg (IVO) skedde flera förändringar som försvårar utbildnings- och kvalitetssäkringsarbetet. 

Sedan IVO tog över måste en begäran lämnas in för att få se de anmälningsfall som rör specialiteter under benämningen »laboratoriemedicin«, där patologi/cytologi ingår. Utifrån den listan bör man vid analys av ärendemeningen kunna identifiera »våra« fall. Listan innehåller dock även anmälningar gällande andra basspecialiteter (exempelvis bild- och funktionsmedicin och kirurgi).

Det är handläggaren på IVO som kortfattat ska beskriva vad ärendet handlar om i beslutet. För en effektiv identifiering av specifika fall bör IVO inkludera den medicinska specialitet som berörs i ärendemeningen. Så sker inte. Ärendemeningen är ofta otydlig och saknar angivelse av specialitet. Vi tvingas begära ut och läsa igenom ett onödigt stort antal handlingar för att kunna identifiera anmälningsfall inom patologi/cytologi. Beskrivningen av förloppen är dessutom alltför kortfattad i besluten, vilket försvårar användandet i utbildnings- och kvalitetssäkringssyfte.

Tidigare beskrevs händelser oftast på en hel A4-sida, numera kan det röra sig om två korta meningar. Detta gör det omöjligt att tolka händelsen och identifiera de fel som begåtts enbart utifrån beslutet. För att förstå vad som har hänt måste man ta del av hela anmälningsfallet, vilket innebär merarbete och ofta en merkostnad.

Utlämnandet av information via e-post är inte reglerat i avgiftsförordningen, och IVO kan därför ta ut avgifter för dokument (625 kronor/timme och påbörjad halvtimme). Det är obegripligt att IVO tar betalt för att delge offentlig information som kan identifiera uppkomna fel i vården då myndighetens mål är att motverka uppkomst av repetitiva fel (primärprevention).

När en patient avlider under pågående utredning arkiverar dessutom IVO anmälningsfallet utan att slutföra utredningen. Om ingen närstående gör en ny anmälan finns inget avslut på ärendet, vilket innebär att vården inte får någon återkoppling. IVO handlar enligt gällande lagstiftning och handläggning av anmälningar, men är detta verkligen önskvärt?

Enligt Gunilla Hult Backlund, generaldirektör för IVO, arbetar myndigheten med hur anmälningsfallen ska kunna bidra till lärande och utveckling av vården. Utifrån den erfarenhet vi har av handläggningen kan vi inte se att så sker.

Ivo har avböjt att replikera på artikeln.