Med mer än 35 år som kliniskt arbetande kirurg inom såväl akut kirurgisk vård som elektiv cancervård känns det angeläget att rikta blicken mot faktorer som jag tror är grunden till de tillkortakommanden som plågar svensk offentlig sjukvård i dag.

Enkelt kan man uttrycka att den offentliga skattefinansierade vården har ett ledarskap överlastat av inkompetens, byråkrati och politisk klåfingrighet.

I den landstingsstyrda vården har flera strategier lanserats – alla i syfte att leda sjukvården på rätt väg in i framtiden – QUL, lean och NPM (New public management) är några exempel på styrningsmodeller som likt dagsländor landat i sjukvårdens värld, livligt påhejade av förståsigpåare från framför allt näringslivet som trott sig kunna jämställa sjukvårdsproduktion med industriell dito. Produktivitet har varit viktigare än effektivitet. Politiker, förvaltningschefer och tjänstemän har imponerats av dessa kostsamma »frälsare«, och stora summor har offrats på olika typer av vårdidéer som enbart skapat förvirring och vantrivsel.

Den förändringsiver som präglat svensk offentlig vård de senaste decennierna har lämnat en bitter eftersmak – en vård som blivit alltmer snårig (för medarbetarna), svåråtkomlig och mer riskfylld (för patienterna) samt sannolikt inte kostnadseffektivare (för skattebetalarna). Ofta har förändringar dessutom skett utan realistiska konsekvensanalyser.

Ansvaret för dagens kris i vården får anses vila hos våra sjukvårdspolitiker/ tjänstemän och dyra konsulter som successivt marginaliserat de kompetenser (främst läkare) som har den kunskap som krävs för att kunna värdera hur framtidens sjukvård ska formas och styras på såväl central som lokal nivå.

Viljan att lyssna och ta till sig väl förankrade motargument från medarbetare i vården har till stor del saknats i politiken och i förvaltningarna – sanningssägare kan ju vara obekväma, i synnerhet läkare. Många medarbetare på olika nivåer (läkare, sjuksköterskor med flera) har lämnat den vård och uppgift som tidigare varit inspirerande, lärande och näringsfylld men som nu krackelerat.

Sjukvård är en verksamhet där humankapitalet är den dyrbaraste tillgången – det är denna tillgång som nu är en akut och allvarlig bristvara, vilket resulterar i månadslånga och ökande köer till bland annat cancervård.

Framtiden kan man bara sia om, men förtroendet för landstingens/regionernas styrning av dagens offentliga vård är förbrukat. Verkligheten visar detta.

Omvärldsfaktorer tvingar fram krav på förändringsprocesser i vården. Tekniska och ofta kostsamma innovationer ska värderas och ärliga beslutsunderlag skapas. Nationella hänsyn kräver statlig medverkan, och i dessa diskussioner bör staten och den medicinska professionen ha en central plats. Vården måste helt enkelt utvecklas och styras nationellt med kompetens befriad från modenycker och politisk klåfingrighet.

Förhoppningsvis kan en övergripande organisation skapas under statligt huvudmannaskap. En organisation med helikopterperspektiv som har kompetens att värdera och besluta om och var dyrbara investeringar ska göras. Denna kompetens bör bestå av läkare med klinisk erfarenhet, forskare och experter, alla med uppgift att praktiskt och visionärt styra klinik, forskning och utveckling. På detta sätt kan förhoppningsvis landet i framtiden skapa en effektivare och humanare vård och samtidigt en vård som är likvärdig, högkvalitativ och vid behov omedelbar.

Endast med kompetent ledarskap och statligt huvudmannaskap kommer förtroendet och arbetsglädjen åter i svensk offentlig vård.