Fysisk aktivitet kan minska nedstämdhet och ångest, förbättra sömn och motverka sjukdomar. Att träna är till största delen bra, och många rör sig för lite. Men träning som drivs av problematiska motiv kan ha en allvarlig baksida. När träningen blir viktigare än nära relationer, studier eller arbete och inte kan minskas utan stark ångest samt nästan uteslutande drivs av ett kroppsmissnöje eller som kompensation för matintag, då är den inte längre hälsosam utan tvångsmässig och liknar ett beroende [1]. Det finns ingen egen diagnos för detta, men problemet är verkligt och kan ingå i flera problembilder, särskilt ätstörning.

Omkring 200 000 individer i Sverige har någon gång drabbats av ätstörning [2]. Bland patienter med ätstörning uppger hälften, oavsett ålder, kön eller vikt, att de tränar tvångsmässigt och de som aldrig tränar eller slutar med det under behandling går i remission betydligt oftare än de som fortsätter eller börjar träna [3, 4]. För 15 år sedan var de vanligaste beteendesymtomen vid ätstörning kräkning och hetsätning, i dag är det träning [5].

Kräkning som kompensation för matintag väcker självklart klinisk uppmärksamhet, medan träning (ibland flera timmar varje dag) inte nödvändigtvis gör det. Träning är socialt accepterat. Att träna förknippas med en god karaktär och anses sunt. För vissa grupper (framför allt elitidrottare) är dessutom hög träningsbelastning en självklarhet. Sammantaget innebär detta att riskerna lätt kan förbises.

Personer som tränar tvångsmässigt, oavsett om de har en ätstörningsdiagnos eller inte, har ofta ätstörningssymtom. Tvångsmässig träning är också en riskfaktor för allvarlig och långvarig ätstörningsproblematik. Vaksamhet är särskilt viktig inom psykiatrin, där samsjuklighet är regel och många med ätstörningsproblematik söker vård för något annat (till exempel depression), ofta utan insikt i att de också har en ätstörning.

För att upptäcka och bemöta tvångsmässigt tränande utanför vården (exempelvis inom idrottsrörelsen) krävs kunskap. Inom tävlingsidrotten kan det vara särskilt svårt att avgöra om träningen drivs av adaptiv, sund och positiv förstärkning eller maladaptiv, ångestdriven så kallad negativ förstärkning. Riksföreningen mot ätstörningar, Frisk & Fri, har tillsammans med Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS) tagit fram en webbutbildning (I Care) för tränare och idrottsledare, och på KÄTS webbplats finns information om bedömning av tvångsmässig träning [6].

Vården behöver inom ramen för olika typer av subkliniska och kliniska ätstörningar vara redo och bli bättre på att bedöma och behandla tvångsmässig träning. Det kan till exempel vara direkt skadligt att förespråka träning som ångestdämpning eller beteendeaktivering för en person med pågående eller tidigare tvångsmässig träning. Träning är i grunden positivt, men för dessa personer behöver den normaliseras och dess mening och funktion problematiseras. Dessutom måste ohälsosamma attityder ersättas med hälsosamma.

Träning ska vara tryggt och positivt för alla. Genom att ta tvångsmässig träning på allvar kommer vi närmare det målet.

I år infaller Internationella ätstörningsdagen (World Eating Disorder Action Day) den 2 juni. Nationella och internationella föreningar och organisationer vill öka medvetenheten och kunskapen om ätstörningar samt uppmärksamma attityder och föreställningar som försvårar bemötandet av problematiken.