Här finns möjligheten att spara 70 miljoner kronor per år

Test som inte håller måttet ska utrangeras. Det gäller i lika hög utsträckning i vården som på andra håll. Här handlar det om att vi rutinmässigt använder en extra noggrann och kostsam analysmetod för att uppskatta (estimera) njurfunktion.

Graden av njursvikt delas in i fem nivåer beroende på den glomerulära filtrationshastigheten (GFR): grad 1, njurskada utan påverkan på njurfunktionen; grad 2, lätt nedsatt funktion; grad 3, måttligt nedsatt; grad 4, gravt nedsatt; samt grad 5, total njursvikt.

Ett exakt mått för GFR fås genom en komplicerad analys (iohexol- eller krom-EDTA-clearance). Det är dock avsevärt enklare och billigare att estimera GFR (eGFR) från ett enkelt blodprov: kreatinin-eGFR (justerat för ålder och kön).

Kreatinins begränsningar är väl kända. Värdena kan bli otillförlitliga beroende på avvikande muskelmassa, mycket kött i kosten och intag av vissa mediciner. Cystatin C är en bättre markör för GFR då den påverkas av färre faktorer, men den är cirka fyra gånger dyrare att mäta.

Cystatin C används endast i begränsad omfattning utanför Norden. Trots det rekommenderar internationella riktlinjer att kronisk njursjukdom bekräftas med eGFR baserat på cystatin C hos personer med mild reduktion i kreatinin-eGFR. Detta för att undvika överdiagnostisering. Nu hävdar forskare i Storbritannien och Kanada [1] att det räcker att använda kreatinin-eGFR, trots dess svagheter, och att mätning med serumcystatin C inte tillför något mervärde.

Forskarna utnyttjade data från RRID-studien (Renal Risk in Derby). De beräknade eGFR både med kreatinin och cystatin C hos 1 741 huvudsakligen äldre personer med kronisk njursjukdom grad 3. Värdena jämfördes i en 5-årsuppföljning samt i en hälsoekonomisk studie. När kostnadsriktlinjer tillämpades ledde mätning med cystatin C till en ökad kostnad på 23 pund per patient, vilket skulle öka kostnaden för kronisk njursjukdom i England med cirka 31 miljoner pund per år. Omräknat till svenska förhållanden blir det cirka 70 miljoner kronor per år om fynden kan överföras.

eGFR-cystatin C förbättrade inte riskprediktionen för total dödlighet, enligt författarna, som anser att deras data inte ger stöd för rutinmässig användning av cystatin C vid kronisk njursjukdom förutom i fall där kreatinin anses opålitligt (se ovan). Forskarna medger att studien har begränsningar då de endast uppskattat GFR och då studiekohorten brister gällande etnisk mångfald.

De redovisade resultaten får inte ses som kritik av den svenska forskningen kring Cystatin C som hjälpt oss att förstå njurfunktionen bättre. Däremot bör en liknande studie utföras i Sverige för att se om det verkligen går att spara 70 miljoner kronor per år. Studien skulle också definiera hos vilka patientgrupper extra noggrannhet krävs. Möjligen finns det redan data att analysera eller biobanker att utnyttja.