Hälso- och sjukvårdens mest värdefulla tillgång är dess personal. Utan välutbildad, uppdaterad och välmående personal går det inte att bedriva vård av högsta kvalitet.

Nyligen publicerades en studie av hur olika arbetstidsupplägg påverkar hur väl man som utbildningsläkare når utbildningsmålen [1]. Trots studiens begränsningar vad gäller generaliserbarhet, och det faktum att den är genomförd i USA där arbetsförhållanden skiljer sig från de svenska, kan resultaten vara intressanta. 

Studien jämför två olika upplägg vad gäller jourtjänstgöring på ST-program i internmedicin. I standardprogrammen är längden på jourtjänstgöring begränsad till max 16–24 timmar, och det finns krav på ledighet efter jour. I de »flexibla« programmen finns inga sådana begränsningar. I övrigt skiljer sig inte programmen åt vad gäller arbetstidsupplägg.

I studien fann man ingen skillnad vad gäller tid för patient­arbete under jour eller utbildningsaktiviteter. Man såg inte heller någon skillnad i examinationsresultat mellan de två arbetstidsuppläggen. ST-läkarna var dock mer nöjda med utbildningskvaliteten, mådde bättre och hade mer tid för familj och vänner i standardprogrammen, medan de programansvariga var mer nöjda med de flexibla programmen.

Tyvärr rapporterades en mycket hög grad av utbrändhet. Över 70 procent av studiedeltagarna (79 procent på flexibla respektive 72 procent på standardprogrammen) hade höga eller måttliga poäng på en skala över emotionell utmattning (Maslach Burnout Inventory subscale).

Sverige har implementerat EG-direktivet kring arbetstid, och vår arbetstidslag kompletteras med kollektivavtal. Under mina år som student, ST-läkare och fackligt förtroendevald har jag ofta hört resonemanget att utbildningsläkare i Sverige jobbar för lite för att bli riktigt duktiga kliniker och att vi borde anpassa oss och arbeta mer enligt de förhållanden som råder i exempelvis USA.

De långa pass som läkare arbetar i USA bör knappast tjäna som en förebild. Läkare i Sverige jobbar redan i dag betydligt fler timmar än ordinarie veckoarbetstid, drygt 44 timmar om man räknar in tid ­för beredskap efter uttag av kompledighet [2].

Studieresultaten stärker uppfattningen att längre arbetspass per se inte resulterar i att fler når uppsatta utbildningsmål eller att utbildningen håller hög kvalitet. Många andra faktorer behöver tas i beaktande, exempelvis tillgången till regelbunden handledning, kurser av hög kvalitet och en patientmix som ger både bredd och djup.

För att säkra hållbara arbetsliv för läkare måste vi minska frekvensen av stressrelaterad ohälsa. Forskning visar att det tar lång tid att återhämta sig från allvarlig stressrelaterad psykisk ohälsa. Ett effektivt förebyggande arbete är av största vikt [3]. Det finns omfattande forskning om sambanden mellan psykisk ohälsa och arbetsmiljö. En pressad arbetssituation med liten belöning i relation
till ansträngningen, små möjligheter att påverka sin arbetssituation och bristande medmänskligt stöd är tydliga riskfaktorer [4].

Sjukskrivningstalen fortsätter öka bland läkare. Antalet fall med långa sjukskrivningar har ökat med över 200 procent för kvinnliga och med 70 procent för manliga läkare under åren 2009–2016 [5]. Det är egentligen inte svårt att förstå siffrorna om man tänker på hur läkares arbetsvardag ser ut. Sedan millennieskiftet har vi fått allt mindre möjlighet att bestämma över hur det egna arbetet läggs upp [6]. Förslag om skiftarbete är bara de senaste i en rad försämringar.

För att vända trenden med stigande ohälsotal behövs ökade möjligheter att påverka vår arbetssituation, en rimlig ­arbetsbelastning och ett ledarskap som kan erbjuda tydligt stöd. Inte minst behövs en arbetsmiljö som möjliggör lärande och fortbildning. Den amerikanska studien kan kanske hjälpa oss att utforma en sådan.