Som allmänläkare har vi sedan 1970-talet hört politiker tala om »satsningen på primärvården« och att den ska utgöra basen i sjukvården. Landstingsledningarna har emellertid varit oförmögna att omfördela resurserna, och nästan alla nytillkomna läkare har fått tjänster på sjukhusen. Stora tillskott (till exempel »kanonpengarna«, 9 miljarder åren 2002–2004) för att bygga ut primärvården förfuskades och fick täckta landstingens budgethål utan disciplinära konsekvenser från staten.

Nu har det andra delbetänkandet i Anna Nergårdhs primärvårdsutredning presenterats, och ett antal aktörer, bland andra Läkarförbundet, applåderar. Förhoppningarna är stora, »nu äntligen«, men är de realistiska?

Anna Nergårdh föreslår en tydligare lagstiftning där människors rätt till fast läkare slås fast. Men sedan 1982 är det lagstadgat i hälso- och sjukvårdslagen att patienten har rätt till en egen allmänmedicinsk specialist, vilket förtydligades i 6 kap 3§ patientlagen (2014:821). Dessa ramlagar har inte ändrat något och kommer inte heller att göra det om inte staten kopplar på kännbara sanktioner för trilskande landsting.

Anna Nergårdh föreslår olika kompetenser som ska finnas på vårdcentraler, och att akutfall ska tas om hand kl 7–22. På de allra flesta håll är detta sedan länge en del av verksamheten. Det som skulle kunna vara nytt, omfattningen och normtal för bemanning, gapar tomt. Utredaren menar att utgångspunkten bör vara att en patients fasta läkarkontakt ansvarar för samordning av de medicinska åtgärderna. Bra, men är det något nytt?

För att möjliggöra fast läkarkontakt föreslås staten betala 1 250 ST-tjänster 2019–2027. Hur löser 140 tjänster/år problemen när det redan fattas flera tusen allmänläkare, pensionsavgångarna är stora och många slutar på grund av utmattning och dålig arbetsmiljö? Dessutom väntar en mängd nya arbetsuppgifter till följd av utredarens vidgade uppdrag och ett ständigt ökande remissflöde till följd av subspecialisering på sjukhusen och de demografiska förändringarna (befolkningstillväxt och starkt ökande antal multisjuka äldre).

Det minsta man kan begära är att staten kräver tredubbelt antal ST-tjänster, finansierade av landstingen, för att statliga pengar ska utgå. Nu kan landstingen till och med dra ner på sina egna tjänster eftersom staten betalar. Det är svagt att Anna Nergårdh inte vågar föreslå ett rejält statligt bidrag för att sjukhusläkare ska komplettera och konvertera till allmänmedicin. Det prövades i Stockholm på 1990-talet och är nödvändigt för att få primärvården på fötter.

Inte ens ett intervall, hur stor del av sjukvårdsbudgeten och läkarresursen som ska avsättas till primärvården, anges. Förvisso kan det behöva variera efter landstingens regionala olikheter. Men att inte ens ha en uppfattning om snedfördelningens vidd i ett internationellt perspektiv, det förvånar!

Listning på läkare vågar Anna Nergård sig inte på, och listningstak per vårdgivare ska utredas mer av Göran Stiernstedt, trots att det centrala är att enskilda allmänläkare måste skyddas mot överbelastning. Inte ens en norm för multisjuka äldre, de i särskilt behov av fast läkarkontakt, preciseras av Nergårdh. Det ska Socialstyrelsen utreda.

Bristen på radikala åtgärder för den havererade primärvården är slående. Inte konstigt att Sveriges Kommuner och landsting hyllar utredningen, då tjugotalet landsting och regioner precis som förut kan göra som de vill. Någon kraftfull nationell bassjukvård är inte i sikte, och remissinstanser har ingen anledning att låta sig duperas. Inga verktyg som kan sätta press på landstingen att stärka primärvården, diskuteras. Man »hotar« möjligen med uppföljning för att se hur det går. Just därför är vi oroliga att det blir som det har varit eller värre.

Det finns delar i utredningen som är bra och insiktsfulla, men utan att akut säkerställa läkarbemanningen faller andra pusselbitar bort.