Regeringar har faktiskt en ganska begränsad makt över den dagliga verksamheten. Ministrar »tittar på« problem och tillsätter gärna utredningar. När dessa är klara och varit ute på remiss landar de ofta hos en ny minister som har en annan agenda, och förslagen hamnar i en byrålåda.

Landstingspolitiker har mer makt, men är beroende av den administration man byggt upp. Gemensamt för såväl politiker som central landstingsadministration, liksom regeringskansliet, är att man har en begränsad, för att inte säga obefintlig, djupare kunskap om vårdens natur. Det finns i Sverige en övertro på att sjukvård i första hand är en politisk/administrativ fråga.

Dagens Medicin utser varje år vårdens hundra mäktigaste. Listan toppas av socialministern och hennes statssekreterare och sedan kommer en lång rad generaldirektörer, landstingspolitiker, centrala administratörer och några ordförande för olika vårdprofessioner.

Kliniskt verksamma personer förekommer mycket sällan högt på listan. Centerns vice ordförande Anders W Jonsson, som fortfarande har en fot i vården, finns visserligen relativt högt upp (plats 18), men om honom sägs att han är för »läkarfokuserad i debatter« och har »ett för snävt perspektiv i sitt sätt att driva hälso- och sjukvårdsfrågor«.

De verkliga makthavarna i svensk sjukvård är verksamhetscheferna. Problemet är bara att de inte förstår den faktiska makt de har. De sitter på betydande resurser i form av välutbildad och erfaren personal och modern utrustning.

Det »produceras« sjukvård av världsklass runt om i landet. Det är dags att verksamhetscheferna och framför allt läkarprofessionen stiger fram och tar ett tydligare ansvar för sin verksamhet. Men en grundförutsättning för ett gott ledarskap inom vården är klinisk erfarenhet. Dagens verksamhetschefer är inte alltid särskilt kliniskt erfarna, och organisationen har belastats med en rad mellanchefer som ofta har svårt att fatta självständiga beslut. Detta innebär en stor osäkerhet i hela organisationen.

Läkarkåren borde ha en uttalad ambition att återta makten över sjukvården eftersom läkarna tveklöst har den bredaste utbildningen och längsta erfarenheten av sjukvård. De långa väntetiderna, hyrläkarna, internetläkarexplosionen, sköterskebristen – allt är exempel på en vård som inte leds professionellt.

Vad kan då verksamhetschefer göra? Den viktigaste funktionen är naturligtvis att återskapa allmänhetens förtroende genom att korta vårdköer, skapa kontinuitet i vården genom att se till att behålla sin personal och skapa förutsättningar för att den ska trivas. Det finns många sätt för en verksamhetschef att åstadkomma detta med de resurser man redan har. Man måste gå igenom rutiner och arbetssätt och gemensamt komma överens om vad som kan göras annorlunda och vad som inte behöver göras.

Läkarförbundet bör nu storsatsa på att uppmuntra sina medlemmar att axla chefsansvar och inte vänta på att politikerna ska lösa vårdens problem – det kan de inte, för de vet faktiskt inte hur vård fungerar!

Verksamhetschefens lojalitet ska i första hand ligga hos patienterna och personalen. Läkare som chefer har också de största möjligheterna att vara självständiga gentemot onödiga påbud uppifrån, särskilt om de enas om hur vården ska utvecklas. Det finns många goda exempel runt om i landet på läkare som ansvarar för välfungerande kliniker utan hyrläkare, med rimliga köer, nöjda patienter och en samkörd och enig personal.