Grupp B-streptokocker (GBS) är den främsta orsaken till neonatal sepsis, meningit och pneumoni. Incidensen är 0,5–3/1 000 födda och mortaliteten upp till 10 procent. Dessutom föreligger 30–50 procents risk för bestående hjärnskada [1, 2].

Upp till 30 procent av gravida bär under kortare eller längre tid GBS i tarmen och/eller urogenitalt, och barnet kan smittas via luftvägarna under förlossning. Så kallade early onset-infektioner (EOGBS) utgör 70 procent av GBS-infektioner under neonatalperioden. De debuterar under första veckan, oftast första dygnet. Incidensen kan minskas genom intrapartal antibiotikaprofylax (IAP), i första hand penicillin. Ämnet diskuterades i LT 2010 [3]. Sedan dess har ett vaccin utvecklats, men implementeringen dröjer [4].

I LT refererades nyligen en studie [5, 6] av incidensen av early onset-infektioner före och efter Socialstyrelsens rekommendation [7] om att ge IAP vid förekomst av minst en maternell riskfaktor (förtidsbörd, tidig vattenavgång, feber under partus, GBS i urinen under graviditeten eller tidigare GBS-sjukt barn). Under sex år registrerades 227 klassiska fall: cirka 40 fall/år i landet (varav ett par dödsfall) och 10–20 förväntade fall av hjärnskada [1, 2]. Hos gravida med minst en riskfaktor och som fick IAP reducerades risken för early onset-infektioner med 50 procent, men på grund av låg följsamhet (många mödrar fick inte föreskriven IAP) blev den totala minskningen endast 25 procent efter införandet av riskbaserad IAP.

Incidensen av early onset-infektioner kan minskas ytterligare. IAP baserad på påvisande av GBS med selektiv odling i sen graviditet gav 50 procents lägre incidens jämfört med riskbaserad profylax i en amerikansk studie [6], och i USA infördes allmän GBS-screening redan 2002. Effekten bekräftades av Centers for Disease Control and Prevention (CDC) [7] och i en studie från Hongkong [8]. I en studie från en del av London med hög incidens av early onset-infektioner och illa fungerande riskfaktorbaserad IAP prövades antenatal GBS-odling som bas för IAP. Incidensen föll generellt från 0,99 till 0,33/1 000 mödrar och till 0,16/1 000 bland mödrar som odlats (67 respektive 84 procent). Vid återgång till riskfaktormetoden steg incidensen till den ursprungliga nivån [9, 10].

Ett europeiskt konsensusmöte 2014 betonade att maternella riskfaktorer föreligger vid cirka hälften av early onset-infektioner. Allmän screening för GBS rekommenderades för att uppnå en riktad användning av IAP [11]. Enligt en enkät besvarad av 95 länder hade 60 länder nationella riktlinjer för IAP; i 25 länder baserad på riskfaktorer men i 35 på påvisande av GBS [12].

Genom intrapartal PCR-testning för GBS kan IAP fokuseras till mödrar med vaginalt bärarskap av GBS vid partus [8, 9, 13, 14]. IAP baserad på intrapartal PCR medförde inte ökad antibiotikaanvändning jämfört med riskbaserad IAP i en finsk studie [15]. Förutsatt att den metod som används har god sensitivitet, specificitet och hanterbarhet ger PCR-diagnostik vid partus bättre följsamhet, optimal styrning av IAP och störst utsikt att minimera GBS-pneumoni, early onset-infektioner och deras komplikationer.

Automatiserat PCR-test ger svar inom 30–60 minuter och har god precision [16, 17]. I en metaanalys av GBS-PCR (6 368 kvinnor) [17] var sensitiviteten 93,7 procent och specificiteten 97,6 procent. En noggrann fransk studie av 5 575 förlossningar visade att kostnaden för PCR-screening för GBS uppvägs av minskade kostnader för neonatalvård [18].

Förväntad minimal morbiditet, mortalitet och omfattning av neurologiska sekvele genom intrapartal GBS-PCR innebär humanitära och samhällsekonomiska vinster. Med tillgänglig kunskap blir det allt svårare att förklara för dagens föräldrar varför vi inte använder påvisande av GBS, i första hand med PCR, som grund för IAP. Det är angeläget att Socialstyrelsen, ihop med berörda professioner, uppdaterar sina riktlinjer för IAP.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.