Nyligen föreslogs i en utredning att vårdcentralerna ska hålla öppet till klockan 22.00 – en enorm apparat att sjösätta, då även övrig personal måste jobba kvällstid.

Läkare i primärvården har valt sin specialitet framför allt för att de vill ha en helhetssyn på sina patienter, men många vill även ha en reglerad arbetstid 08.00–17.00. Jag har tidigare lagt schema för läkare på en medicinklinik på ett stort sjukhus i Stockholm. Primärvårdsläkare som vidareutbildade sig på sjukhuset var mycket ovilliga att jobba kvällspass och gå helg- och nattjourer trots att utbildningen pågick en begränsad tid.

Jag är övertygad om att läkare i primärvården inte vill vara schemalagda fram till klockan 22.00. Förslaget har inga förutsättningar att locka läkare till primärvården, och nyrekryteringen kommer att påverkas negativt. Många patienter vill inte heller gå på planerade besök till sin vårdcentral på kvällen, och en stor andel är för övrigt pensionärer, som gärna kommer dagtid. Vid akuta ärenden har vi jourcentraler kvällstid och sjukhusens akutmottagningar. Utbyggnaden av närakuter kommer också att avlasta framför allt slutenvården.  

Viktigt att förstå för politiker är att schemaläggning till 22.00 medför kompensationsledighet. Arbete 17.00–22.00 genererar 5,5 timmar ledig tid enligt gällande jouravtal. Läkare som arbetar kväll kommer därför att vara lediga motsvarande tid dagen efter och bara arbeta 14.30–17.00. Om en distriktsläkare jobbar helg med planerad mottagning lördag 08.00–17.00 ger det kompledighet måndag–tisdag veckan efter.

Personalutvecklingen inom sjukvården pekar åt fel håll. Läkartidningen skrev nyligen att antalet administratörer ökat mer än antalet läkare i landstingsvården under perioden 2010–2017, och andelen administratörer är nu större än läkarkåren. Vad som oroar mest är administratörernas linjära ökning med 36 procent samtidigt som befolkningen under samma period endast ökat med 7 procent, antalet läkare ökat med endast 16 procent och antalet sköterskor minskat.

Siffrorna är minst sagt oroväckande. Hälso- och sjukvårdsministern uppgav nyligen till tidningen Vårdfokus att hon »blir upprörd och matt«. Landstingen har uppenbarligen hamnat i en ond spiral. Kärnan i verksamheten är att producera sjukvård för medborgarna. De personalgrupper som står närmast patienten – läkare, sköterskor, undersköterskor med flera – måste därför prioriteras. Sjukvårdens budget ska alltid ta fokus på vårdpersonal.   

Här är några förslag till lösningar:

  • Höj lönerna med vad som krävs, med målet att distriktsläkare i tätorter kanske flyttar på sig.
  • Uppmuntra specialister på sjukhusen att karriärväxla och omskola sig till distriktsläkare.
  • Locka med kortare arbetstid, förslagsvis 35-timmarsvecka.
  • Kopiera fastläkarordningen i Norge, där 95 procent av läkarna driver verksamheten i egen regi.

Landstingen är tvungna att tänka om och tänka nytt. Våra skattemedel måste användas optimalt för medborgarnas bästa.