En nyligen publicerad artikel belyser på ett utmärkt sätt möjligheter och problem med så kallade hjärtstartare [1]. Det finns i dag cirka 40 000 hjärtstartare i landet. Endast ett fåtal används, och de har dessutom en minimal effekt på överlevnaden vid hjärtstillestånd utanför sjukhus. Det finns nu anledning att påtala vissa oklarheter vad gäller användningen av hjärtstartare i landet.

I Sverige används vanligen ordet hjärtstartare för en apparat som inte kan starta ett hjärta i asystoli. I reklamen ses ofta uppmaningen: »Köp en hjärtstartare och rädda liv«. Detta leder tanken till att hjärtstartare kan vara av avgörande betydelse vid ett hjärtstillestånd. I själva verket är det endast vid maligna arytmier som hjärtstartaren kan vara till hjälp för att normalisera hjärtrytmen och bidra till att rädda en persons liv. Vi bör därmed, som i resten av världen, använda den korrekta benämningen defibrillator (AED, automatisk extern defibrillator). Defibrillatorer har god effekt för att återställa ett kammarflimmer/fladder till sinusrytm om de används inom 2–3 minuter.

Den årliga andelen patienter med hjärtstillestånd med defibrillerbar rytm vid första EKG-registreringen har sjunkit från 35 till 21 procent från 1992 till 2016 [2], medan mediantiden till första defibrillering under samma period varit i stort sett oförändrad (cirka 10–12 min), vilket är bekymmersamt då majoriteten av personer med hjärtstillestånd uppvisar asystoli efter 10 minuter. Effekten av defibrillering är då oftast obefintlig.

Orsaken till den låga användningen av AED är att de flesta hjärtstopp sker utanför områden där en AED snabbt kan sättas in och göra nytta, men även där påverkas överlevnaden endast marginellt av defibrillering [1]. 

I Hjärtstartarregistret finns i dag mer än 16 000 defibrillatorer registrerade [3]. Syftet med registret är främst att »öka överlevnaden vid hjärtstopp i samhället och att göra hjärtstartarna synliga«. I registret finns bara information om var de finns, men det bör även gå att få information om vilka som använts, hur och när de användes och vad resultatet blev. Det är beklagligt att sådana data ännu inte presenterats.

På senare år har man diskuterat möjligheten att använda drönare för att snabbt få fram en defibrillator till patienter som drabbats av hjärtstillestånd i otillgängliga områden. I en svensk studie [4] framhålls att tiden att få fram en AED till en person i till exempel skärgården kan reduceras avsevärt med drönare. Men med tanke på att en defibrillering efter 10–15 minuter inte har terapeutisk effekt hos den övervägande delen av patienterna är det svårt att förstå hur drönarburna AED skulle kunna påverka utgången.

På avlägsna platser tar det, enligt den svenska studien, i regel ≥20 minuter innan räddningspersonal kommer fram till patienter med hjärtstillestånd, och man bedömer att flygtiden för en drönare är 8,5 minuter [4]. I praktiken skulle det rimligen ta minst 10–15 minuter innan defibrillatorn kan användas, och då torde dess positiva effekt på utgången för patienten vara minimal.

En defibrillator kostar mellan 10 000 och 20 000 konor. Den totala kostnaden för de cirka 40 000 defibrillatorer som finns i landet är därmed minst 600 miljoner kronor [2]. Majoriteten kommer sällan till användning, och det är därmed osannolikt att defibrillatorer överhuvudtaget är en kostnadseffektiv insats [1]. Att utbilda fler medborgare i HLR torde vara betydligt mer kostnadseffektivt än att genom oseriös information sälja fler »hjärtstartare« i Sverige.

Läs replik:

Spridning av hjärtstartare förmodligen kostnadseffektivt

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.