Bengt Fagrell och John Wahren skriver i ett debattinlägg i LT (se länk i slutet av artikeln, red anm) att nyttan av hjärtstartare (automatisk extern defibrillator, AED) kan ifrågasättas. Vi har i 15 år arbetat med att försöka öka överlevnaden vid plötsligt hjärtstopp. Spridning av hjärtstartare och kunskaper om hjärt–lungräddning i samhället är några av nyckelfrågorna.

Vi instämmer till fullo i att alltför få hjärtstartare kommer till användning, men när en »publik« hjärtstartare används är effekten inte minimal utan tvärtom betydande, för att inte säga helt avgörande. Vi identifierade i en studie ett 70-tal patienter där extern hjärtstartare använts, med en överlevnad på över 70 procent. En stor andel av dem som överlever hjärtstopp i dag har defibrillerats med en AED [1]. Sedan 2002, då vårt arbete inleddes, har överlevnaden vid hjärtstopp i Stockholm ökat från cirka 3 till 11 procent (från cirka 20 till drygt 100 individer/år) [2].

Vi bedömer att spridning av hjärtstartare till räddningstjänsten – men även till polisen och områden med hög befolkningstäthet – bidragit till den ökade överlevnaden [3] och att de därmed har signifikant effekt. Och resan har bara börjat. Ökad medvetenhet bland allmänheten, strategisk utplacering av AED samt att registret för hjärtstartare knyts till system för utlarmning är viktiga byggstenar.

Författarna efterlyser data från det nationella hjärtstartarregistret. Registret är dock ett helt ideellt initiativ och innehåller endast en bråkdel (cirka 16 000) av alla hjärtstartare i landet (cirka 50 000–60 000). Initiativtagarna behöver stöd för att få fler AED registrerade och kunna öka chansen att de används. Här har företag och det branschråd som bildats ett stort ansvar.

Bengt Fagrell och John Wahren ifrågasätter också effekten av så kallade drönare som flyger ut hjärtstartare till mer avlägsna områden. Vi menar att de alltför snabbt dömer ut innovativa försök med ny teknik. De försök vi gjort hittills är simuleringar, men metoden har en gigantisk potential att rädda liv, i synnerhet i glest och otillgängligt befolkade delar av landet. I vår skarpa simulering i Stockholms län [4] var medianresponstiden för drönaren 5 minuter, jämfört med 22 minuter för ambulans. Tiden har en stor betydelse vid defibrillering av ett hjärtstopp, men det är väl känt att möjligheten att bibehålla en defibrillerbar rytm kan förlängas med adekvat hjärt–lungräddning. Därmed kan även längre »framkörningstider« accepteras.

En av få hälsoekonomiska analyser av hjärtstartare (Stockholmsinitiativet att introducera AED i brandbilar) visar på ytterligare 16 räddade liv i Stockholm/år (36 kronor/satsad krona) [5]. Om man extrapolerar siffror för Stockholm till hela landet betyder det lågt räknat ytterligare cirka 500–1 000 överlevare till en kostnad av cirka 700 000 kronor/individ. Ytterligare spridning av hjärtstartare bör därför vara kostnadseffektivt.

Överlevnaden vid plötsligt hjärtstopp kan öka

  • om fler kan utbildas i hjärt–lungräddning och i att använda hjärtstartare,
  • fler hjärtstartare registreras i Hjärtstartarregistret, och
  • företag som säljer hjärtstartare tar ansvar för att köparna registrerar sina apparater.

Läs debattinlägget:

En »hjärtstartare« är ingen hjärtstartare

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.