Enligt Socialstyrelsens uppdaterade nationella strokeriktlinjer bör hälso- och sjukvården erbjuda multidisciplinär teambaserad rehabilitering av slutenvårdspatienter med måttlig till svår stroke som har kvarvarande rehabiliterings- och omvårdnadsbehov [1].

Trots detta saknas skrivningar om rehabilitering av sväljfunktionen. Det framgår endast att sväljförmågan ska bedömas och i vissa fall kartläggas ytterligare. Därtill ges rekommendationer för nutrition via sond. Logopedisk sväljbehandling exemplifieras endast med sensorimotorisk träning med munskärm.

Varken beprövade eller nyutvecklade internationella behandlingsmetoder som börjat användas i Sverige nämns [2]. I jämförelse med flera andra länders riktlinjer framstår de svenska som otillräckliga när det gäller handläggning och rehabilitering av patienter med sväljsvårigheter [3].

Varje år insjuknar 25 000–30 000 personer i stroke [1]. Av dessa drabbas omkring hälften av dysfagi. Det är en grupp med varierande dysfunktion och symtomatologi [4, 5] – allt från hosta eller kvävningsanfall vid måltider till otillräckligt intag av mat, dryck eller medicin på grund av partiell eller total avsaknad av sväljförmåga. Utan adekvat screening, diagnostik, handläggning och rehabilitering av sväljförmågan finns risk för allvarliga komplikationer som malnutrition, dehydrering, felmedicinering, aspirationspneumoni eller kvävningstillbud som kan försämra patientens förmåga att tillgodogöra sig övrig rehabilitering.

Logopeder har särskild kompetens för bedömning och behandling av orofaryngeala sväljproblem. Ofta använder logopeder fiberskopisk undersökning av sväljning (FUS) eller logopedassisterad röntgendiagnostik för bedömning av sväljdysfunktionen och som vägledning för behandling och rehabilitering [6].

Sväljrehabilitering innefattar ett flertal åtgärder som bör jämställas med annan rehabiliterande behandling, exempelvis fysioterapeutisk träning. Flera av åtgärderna sker i samverkan med andra yrkeskategorier.

Uppföljning av strokepatienters dysfagi är viktig och kräver logopedisk kompetens. Det kan handla om ändrade rekommendationer för anpassade kostkonsistenser eller fortsatt behov av sondnutrition.

För att strokepatienter ska få ett adekvat omhändertagande i både akut och senare fas krävs utökade resurser för bedömning och effektiv rehabilitering av sväljfunktionen. Sådana resurser saknas på många håll i landet. För patienter med afasi efter stroke rekommenderar de nya nationella riktlinjerna ökade logopedresurser för intensiv språkträning. Motsvarande resursförstärkning bör även komma patienter med dysfagi till del, för att möjliggöra specifik sväljrehabilitering efter stroke.

Vi vill uppmärksamma politiker, tjänstemän och verksamhetschefer på att dysfagirehabilitering bör prioriteras och ha en självklar plats i de nya nationella strokeriktlinjerna. Obehandlade sväljproblem vid stroke kan medföra ökade komplikationsrisker, förlängda vårdtider och sämre rehabiliteringsresultat. Det är också viktigt för principen om vård på lika villkor att alla strokepatienter i landet ges samma möjligheter till rehabilitering av sväljförmågan.

Läs repliken:

Åtgärder vid dysfagi är viktigt

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Per Svensson är författare till läroboken »Dysfagi« (Studentlitteratur) och har/har haft undervisningsuppdrag baserat på den.