Ingen vet hur många miljoner kirurgiska implantat som finns hos det svenska folket, men nyligen har vi i medierna kunnat följa hur ett internationellt konsortium av grävande journalister (www.icij.org) rullat upp den bristfälliga kontrollen och spårbarheten av implantat som inte hållit måttet. Man kan jämföra med läkemedel, där kontrollen av nya mediciner är mer rigorös.

Implantat registreras i journaler som löpande text eller mer eller mindre läsbara inskannade etiketter från förpackningar, men går inte att spåra på gruppnivå. Spårbarhet är nödvändigt, ty även om komplikationer och tillverkningsfel är sällsynta förekommer de i alla kirurgiska specialiteter. Det blir speciellt bekymmersamt i dagens fragmenterade vård där man på sina håll oförnuftigt nog »rationaliserat« bort återbesök och uppföljning.   

Problemen med vårdskador har accentuerats av att Trump-administrationen avlövat USA:s läkemedelsverks kontrollfunktioner bortom sans och vett. Argumentet är att det vore oetiskt att undanhålla sjuka och lidande nya metoder. Befängt!

Även om de kirurgiska resultaten i dag är bättre än någonsin kan mycket förbättras. Men det måste ske metodiskt och kontrollerat, inte som i vilda västern. Det tar många år innan utspridda komplikationer upptäcks och ännu längre tid innan skadestånd tröskats genom rättsväsendet.

Det finns en elegant och billig lösning på problemet: spårbarhet av kirurgiska implantat. Alla implantat har unika koder som kan kopplas till typ, modell, storlek, tillverkare och batch i tillverkarnas produktdatabaser. Vården använder dock inte koderna i någon nämnvärd utsträckning. I slutet av varje år görs gammalmodigt nog mödosamma manuella inventeringar av vad som finns på hyllorna på operationsavdelningarna. Den tiden skulle kunna användas för operationer.

Vi människor är generellt dåliga på att ta till oss långa sifferserier. Med optisk/elektronisk avläsning får man en enorm effektivitet som sedan decennier används inom industrin. Länkar mellan leverantörer och köpare kräver överenskommelser och en del databasvård men blir ändå mycket billigare och enklare än den manuella hantering som sker i dag.

Kvalitetsregistren har betytt enormt mycket för vårdens kvalitet. Men de uppgifter som registreras där är redan införda manuellt i vårdens olika register. Dessutom gör det manuella arbetet att det smyger sig in fel. Resultaten levereras också först år senare och är därmed inte användbara för styrning och kontroll. Västerbottensortopedin och Svensk ortopedisk förening driver sedan flera år ett logistikprogram för implantat (Sätta streck), ett projekt som borde vara nationellt.

Finns det argument mot en modernisering av IT? Patientsäkerhet? Personal? Pengar? Produktivitet? Paragrafer? Politik? Problemet är att Sveriges landsting/regioner och en handfull större privata aktörer inte kan enas. Man kan jämföra med järnvägarna, där det tog många decennier att komma överens om spårvidd och en gemensam tidzon för Sverige.

Det är dags för vården att enas om IT-spårvidden, och det borde kunna gå snabbt. Det finns redan en internationell standard, GS1, hos implantattillverkarna, men streckkoderna slutar gälla vid sjukhusens godsmottagning. Gemensam standard ökar patientsäkerheten, sparar personalens tid och skattebetalarnas pengar. Det är hög tid att sluta använda Post-it-lappar, bräckliga Excelfiler och fax för att administrera kirurgin.

Det är ett enormt projekt att ändra upphandling, e-handel och IT-system och tråckla ihop dussintals system och organisation av operationsavdelningar. Desto större skäl att börja nu. Frågan är dock vilken av de 448 statliga myndigheterna som ska driva frågan, för det kan väl rimligen inte vara en landstingskommunal angelägenhet?

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.