Tankar kring hälsa och samspelet mellan kropp och själ upptog redan de antika filosoferna. Under upplysningstiden ansågs det att hälsa och sjukdom i huvudsak var en medicinsk angelägenhet [1]. I början av 1900-talet flyttades fokus och man började även ta hänsyn till psykologiska och sociala faktorer [1]. Detta paradigmskifte manifesterades i och med att WHO 1947 definierade hälsa som »ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och ej blott frånvaro av sjukdom och handikapp« [2]. 

Under 1970-talet växte den hälsopsykologiska forskningsdisciplinen fram i gränslandet mellan medicin och psykologi. Hälsopsykologi fokuserar på sambandet mellan psykologiska faktorer (beteenden, tankar och känslor) och somatisk sjukdom och hälsa. Forskningen har sedan 1950-talet, då rökningens effekt på hälsan blev känd [3, 4], visat att vårt beteende har stor påverkan på vårt fysiska hälsostatus [5].

Den medicinska vetenskapen har gjort oerhörda framsteg. Fler sjukdomar kan numera behandlas och botas. Samtidigt låter ett ökat populärvetenskapligt och massmedialt brus påskina att vi kan undvika sjukdom och behålla vår hälsa om vi beter oss rätt. Kanske förväntar sig människor i den utvecklade världen i dag att kunna uppnå »fullständig« hälsa?

Medierna och populärvetenskapliga författare basunerar (ofta i förenklad form) ut forskningsresultat om hälsa och livsstilsfaktorer med fokus på att vi kan reglera vår hälsa genom aktiva val gällande exempelvis kost, träning, alkohol/droger, bostadsort (landsbygd/stad) och stressfaktorer. Känslan av att kunna ha kontroll över sin hälsa kan passa en del individer, men samtidigt skapa ökad hälsoångest hos många andra.

Hälsoångest definieras som ett tillstånd av överdriven lättväckt oro för att vara eller bli allvarligt sjuk. Ofta har individen stort fokus på kroppsliga signaler, vilka lätt tolkas som sjukdomstecken. Samsjukligheten mellan hälsoångest och andra psykiatriska tillstånd är hög [6]. Hälsoångest ska dock inte förväxlas med lindrigare sjukdomsoro, som i grunden är till godo för individen.

Vid hälsoångest kan den överdrivna oron för sjukdom leda till en omotiverat hög konsumtion av sjukvård och läkemedel. Oron för sjukdom kvarstår oftast trots lugnande besked från hälso- och sjukvårdspersonal. Uppskattningsvis en av fem patienter på primärvårdsnivå söker för somatiska besvär utan att en medicinsk orsak kan påvisas [7, 8], vilket kan bero på att de diagnostiska systemen inte är tillräckliga eller att patientens oro egentligen inte är påkallad.

Läggs det ett för stort ansvar på individen att bete sig rätt för att undvika ohälsa och/eller att förbli hälsosam? Patienter kan förebrå sig själva för att de inte tränat tillräckligt, ätit nyttigare eller skött sig rätt på andra sätt när de diagnostiseras med sjukdom. Fokus har flyttats från sjukvården till ett personligt ansvar för hälsan och hur individen sköter sin sjukdom [9].

Vi översköljs dagligen av nyheter om hur vi kan kontrollera vår hälsa. Vissa publikationer som återger påstådda forskningsfynd med svag eller obefintlig vetenskaplig grund återspeglar ideologiska eller kommersiella motiv och i vissa fall endast »fritt tyckande«.

Det är en delikat uppgift för behandlande professioner att förmedla kunskap om möjligheten att påverka hälsan på ett sätt som inte lägger sten på börda för patienten utan i stället bidrar till ett positivt hälsobeteende.

 Vi vill sätta fokus på följande:

  • Medierna bör förmedla balanserade medicinska fakta och undvika alarmistiska hälsobudskap.
  • Professionen bör engagera sig i debatten mot orimliga hälsobudskap. 
  • Utbildning bör ges för att identifiera och behandla hälsoångest.
  • Beteendevetare bör samverka med andra relevanta professioner för att utröna hur sjukvården bäst förmedlar kunskap om individens möjlighet att påverka sin egen hälsa.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.