Onödig förvirring om vård till papperslösa – ge vård efter behov!

Två artiklar i Läkartidningen [1, 2] rapporterar att kunskapen om reglerna för vård till papperslösa är bristfällig bland läkare, trots ett gediget arbete från Socialstyrelsen och tydliga uttalanden från vårdprofessionerna i frågan.

Grunden till förvirringen ligger i en juridisk paradox. Å ena sidan slår nämligen hälso- och sjukvårdslagen fast att »Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården«. Å andra sidan står det att »Särskilda bestämmelser om hälso- och sjukvård finns i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. och lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd« [3].

Vad är då denna »särskilda bestämmelse«, detta juridiska Salomo-svärd som tillåter vårdgivare att skilja patienter från »icke-patienter«? Inget annat än begreppet »vård som inte kan anstå«, som många citerar men få kan definiera. Begreppet åtföljs ofta av truismer som »vård som kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd« och »vård för att undvika mer omfattande vård och behandling«. Dessa är inga klargöranden, endast cynisk ordlek.

Vilken vård är det som inte kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd och vilken vård är det som inte undviker mer omfattande behandling? Är inte det själva grunden för all vård vi erbjuder patienter, möjligen viss kosmetisk vård undantaget?

Efter alla juridiska krumbukter är vi vårdgivare tillbaka på ruta ett. Vi ska ge medicinskt indicerad vård till patienten vi har framför oss.

Detta är ingen individuell tolkningsfråga. Socialstyrelsen skriver om begreppet »vård som inte kan anstå« att det »inte är förenligt med medicinsk yrkesetik, inte är medicinskt tillämpligt i sjukvården och riskerar att äventyra patientsäkerheten. Bara behandlande läkare eller annan ansvarig vårdpersonal som har kunskap om patientens individuella förutsättningar kan bedöma vilka åtgärder som krävs och när« [4]. Likaså har Läkarförbundet slagit fast att »Läkarens bedömningar ska utgå från patientens behov och grunda sig på vetenskap och beprövad erfarenhet« samt att patientens rättsliga status inte ska »inverka på läkarens beslut att ge eller avstå från vård« [5].

I ett konsensusutlåtande från 2013 som undertecknats av en rad vårdförbund, däribland Läkarförbundet, Läkaresällskapet och Vårdförbundet, står dessutom följande:»En grundläggande princip för vårdprofessionernas yrkesetik är att vård ges efter behov. Inga andra omständigheter t ex social ställning, etnisk tillhörighet, kön, ålder, hudfärg, sexuell läggning eller juridisk status får inskränka rätten till vård efter behov. Att diskriminera/prioritera utifrån annat än medicinska behov är oetiskt.« Vårdförbundens rekommendation är att begreppet »vård som inte kan anstå« tolkas »enligt tidigare av riksdagen accepterade prioriteringsprinciper«, vilket innebär att patienten ska få »vård efter behov, både akut och elektiv vård. Om ett vårdbehov bedöms föreligga bör vård erbjudas på samma villkor för alla« [6].

Standard ska således vara att alla människor får vård efter behov – akut och elektiv. Om avsteg görs från denna standard, tvärtemot Socialstyrelsens och Läkarförbundets tydliga rekommendationer, åligger det den vårdgivare som väljer att diskriminera efter rättslig status att motivera sitt beslut. Vi andra kan fortsätta att vårda människor efter behov. Den vård som »kan anstå« behöver inte erbjudas någon patient, oavsett medborgarskap.