Läkare i EU står inför omfattande förändringar av både specialistutbildningar och fortbildning, då EU verkar överväga att styra sjukvården genom förordningar i stället för direktiv. Medan EU-direktiv får anpassas till förhållanden i medlemslandet måste förordningar följas ordagrant. Utvecklingen utgör ett hot mot inte minst svenska laboratorieläkare.

När EU nyligen reviderade sitt direktiv om in vitro-diagnostiska maskiner och instrument upphöjdes det till förordning. Samtidigt har industrin i samråd med sjukvården infört en striktare »uppförandekod« i samtliga medlemsländer och för företag med högkvarter i EU. Företagen sparar på utgifter, men för sjukvården försvinner företagsbekostad fortbildning och kongresser.

EU-kommissionen vill ha en enhetlig sjukvård inom EU. Olika specialiteter skiljer sig för närvarande en hel del mellan medlemsländerna. Ibland är skillnaderna små, men inom laboratoriemedicin, inte minst klinisk kemi, är de avsevärda. Där pengar följer patienten är detta inte trivialt.

En tredjedel av EU-länderna har som Sverige tydliga laboratoriespecialiteter som klinisk kemi, klinisk mikrobiologi, transfusionsmedicin, klinisk immunologi och histopatologi. I övriga länder (2/3) kan laboratorieläkare »lite om allt«, även om de ofta fördjupar sig inom en specialitet. I flera länder har icke-läkare kunnat bli specialister genom att bli godkända i de specialistexamina som gäller för läkare, men till lägre lön; i andra kan apotekare stå för laboratoriemedicin.

EU-samarbete på specialistområdet sker inom Union of European Medical Specialists (UEMS) som representerar ländernas läkarförbund och specialistföreningar. UEMS inställning har varit att säregenhet ska tolereras, men flera utmaningar förefaller stå för dörren:

  • EU tycks vilja införa CME (continuing medical education) och CDP (continuing professional development), som kan anpassas till specialiteten. Det är naturligt att UEMS sköter detta, men kan en privat aktör utses?
  • EU verkar vilja ha obligatorisk specialistexamen. Frivillig EU-övergripande examen finns redan för många specialiteter (exempelvis kardiologi, anestesi och urologi), men saknas för laboratoriespecialiteterna.
  • I Nederländerna, där man slutade utbilda ST-läkare i klinisk kemi för snart 20 år sedan, går de sista specialisterna i pension om drygt 10 år. Om en specialitet kan försvinna i ett medlemsland kan den försvinna i andra, och andra specialiteter kan helt förändras. Klinisk forskning drabbas om det saknas laboratorieläkare.
  • Sjukhuslaboratorierna blir alltmer inkomstfinansierade. Det öppnar dörren för kliniker och primärvården att skicka sina prov till det billigaste labbet, även till ett land utan laboratorieläkare att konsultera vid behov.

CPD/CME finns redan i flera EU-länder. Därmed finns mallar att utgå från. Motsvarande fortbildning finns i USA, med recertifiering vart 10:e år för att få behålla specialistkompetens. Införs detta inom EU kommer fortbildning i fokus, men vem betalar? Sveriges Kommuner och landsting, eller läkarna själva? Blir den i så fall avdragsgill?

UEMS använder klinisk kemi som försökskanin för specialistexamen inom laboratoriemedicin. I den arbetsgrupp som börjat utforma och utveckla examenskriterier ingår nu duktiga, kunniga och framsynta personer, vilket bådar gott.

I USA har läkarna lyckats försvara sin status och roll inom sjukvården, men inom EU har läkarnas position generellt försvagats. Det är av största vikt att läkare engagerar sig i utvecklingen av sjukvården, annars finns risken att vi vaknar upp i en värld vi inte trivs i. När allt är sagt och gjort är en läkare ansvarig för patientens behandling.