Utmattningssyndrom och andra tillstånd som har sin bakgrund i lång och svår stress uppvisar olika symtombilder och är oftast multifaktoriella och multidimensionellt betingade. De har även olika konsekvenser i människors individuella liv. Följaktligen är individcentrerade multiprofessionella och processrelaterade behandlingssätt nödvändiga.

I enlighet med den personcentrerade medicinens motton »I am I and my circumstances« (José Ortega y Gasset, 1883–1955) och »It is more important to know what sort of patient has a disease than what sort of disease a patient has« (sir William Osler, 1849–1919) bör en individuell anamnes baseras på interpersonella narrativ »i samma ögonhöjd« och patientstyrd medverkan i den terapi man valt vara vägledande.

Domäner som ska ventileras är mening, egenmakt, social signifikans och respekterad identitet. Forskning visar att tillgångar eller tillkortakommanden i dessa domäner är avgörande för vår förmåga att behålla hälsa respektive att bli dysfunktionella och sjuka, och de bör därför analyseras mot bakgrund av en biologisk och genetisk sårbarhet.

Som en följd av utmattningstillståndens komplexa etiologi och terapeutiska återhämtningsbehov har hittills inga endimentionella strategier bevisats vara effektiva. Nu har det i Läkartidningen presenterats en skräddarsydd (utmattningssyndrom hos lärare) behandlingsmodell [1] där man för första gången kunnat evaluera utfallet och visa på signifikant effekt. En diskussion har dock uppstått om huruvida evalueringen följer evidenskriterier och är reproducerbar.

Som inte alltför sällan när det gäller randomiserade kontrollerade studier har kritiska synpunkter yppats angående selektion, svårigheter att kvantitativt bedöma olika behandlingsingrediensers effektivitet, interventionsgruppens storlek, bortfallsproblematik och statistisk styrka. En del kan säkert bemötas i framtida forskning. En överhängande risk är dock att en ny och välkommen holistisk metod ifrågasätts på grund av svårigheter att kvantifiera evidensen av en komplex och multidimensionell terapeutisk approach utan kompletterande kvalitativ bedömning.

Programmet innehåller i mitt tycke allt väsentligt för behandling av utmattningssyndrom. Det är individualiserat och strategiskt anpassat på såväl individ- som aggregerad nivå, då det är skräddarsytt för en specifik yrkesgrupp. Det är dessutom mångdimensionellt i sitt terapeutiska erbjudande när det gäller samtidig psykosocial och existentiell återhämtning, samtidigt som fysiska komponenter är viktiga komplement. Detta främjar delaktighet och känslan av kollegialt och medmänskligt stöd, men också att få vara andra till hjälp samt att kunna påverka processen. Programmet respekterar individuellt och professionellt engagemang och ger även utrymme för kollegialt stöd och existentiella diskurser angående lärarkallet, meningen med yrket etc. Att det erbjuds i en tilltalande miljö med en engagerad och kontinuerlig uppföljning bidrar ytterligare.

Att ett behandlingsprogram för utmattning för första gången även vetenskapligt har visats ha effekt är förståeligt om man är medveten om att en humanistisk, holistisk och integrativ syn är avgörande när det gäller påverkan på flerdimensionella processer som hälsofrämjande, insjuknande, sjukdomsförlopp, dysfunktion och återhämtning.

Projektet bör stå modell för liknande anpassande behandlingsprogram riktade till exempelvis sjukvården och dess olika högriskgrupper och även kunna erbjudas i närmiljö i internatform.

Wolfgang Rutz var chefläkare i psykiatri, Gotlands kommun (1976–1998), chef för WHO:s europeiska program för psykisk hälsa (1998–2005) och enhetschef för hälsofrämjande psykiatri, Akademiska sjukhuset, Uppsala (2005–2009).